Sätta i halsen-rädsla och hur jag hanterade den

I detta inlägg kommer jag klä av mig själv lite grann, men det är en del som efterfrågat ett inlägg om rädslan för att sätta i halsen och därför skriver jag ett. 

Den absolut vanligaste reaktionen när en berättar om BLW är: ”Men är du inte rädd att hon ska sätta i halsen?!”. Till och med min mamma som är sjuksköterska, änka till en läkare, trebarnsmamma med sex barnbarn och som personifierar egenskapen hårdhudad deklarerade tidigt att bitar var något hon inte skulle våga ge till ett litet barn.

Och skräcken för att ens barn ska sätta i halsen är någonstans inte helt obefogad. Det handlar ju om en rädsla för något så fruktansvärt som döden. Rädslan kan jämföras med att ha en fobi där teoretisk kunskap (tex hunden är inte farlig) inte vinner över emotionen (hunden KAN attackera och bita mig) utan det krävs mer för att övervinna rädslan. Vissa föräldrar är rädda, andra inte och jag tycker ingen ska skämmas för att vara rädd för att ens barn ska sätta i halsen. Rädsla är en subjektiv upplevelse och innebär olika saker för olika människor. 

Jag var livrädd i början och övervägde länge att faktiskt tvinga i Eden puré (låter helt galet, jag vet) då jag såg framför mig att hon skulle drabbas av ett luftvägsstopp och dö. Detta scenario, att hon skulle sätta i halsen på riktigt, spelades upp i mitt huvud trots att jag läst hyllmeter om kräkreflex långt fram i munnen, om stora bitar att börja med, om att låta barnet styra intaget själv, om att kväljningar/klökningar är en normal och bra skyddsreflex och om att lita på barnets förmåga. Jag såg videos gång på gång hur jag skulle göra för att dunka i ryggen och jag övade på att vända Eden i mitt knä och klappa i ryggen så att situationen inte skulle vara helt obekant. Jag överkokade broccoli och pasta och jag försökte länge med att göra henne intresserad av sked och puré. Såhär i efterhand känns det smått hysteriskt, men jag var ju rädd på riktigt.

Hur kom vi vidare, då? Ren KBT (kognitiv beteendeterapi, googla gärna om du vill bekanta dig med begreppet) faktiskt. Inte hos en psykolog eller annan terapeut, utan på egen hand och genom att äta tillsammans med vänner (med barn) som inte upplevde samma rädsla som jag.

Successivt gav jag större och större bitar och en dag (Eden var typ 6,5 månad) bestämde jag mig för att ”Nu får det bära eller brista, jag pallar inte vara rädd mer”. Jag började erbjuda mat i stora och små bitar och Eden bemästrande i princip allt. Jag intalade mig att varje klökning var något positivt (istället för att tillåta att stressen slå i taket) för det betyder dels att hennes reflexer fungerade och dels att hon inte har satt i halsen (då hade nog varit helt tyst).

Jag hade också vissa saker som jag såg som ”terapimat”, dvs saker som jag kände mig trygg med att ge. Det var till exempel tunna gurkskivor, pasta i olika former och hyfsat välkokt (inbillade mig att den föll sönder lättare i munnen), kokt broccoli, rivet äpple eller päron, köttstrimlor, stekt ägg, pannkakor, ärtor och majs, mogen melon och välmogen banan delad på längden. Detta är på inget sett saker som objektivt har mindre risk att bli satt i halsen, för allt kan verkligen sättas i halsen (inklusive puré) utan det var saker jag personligen kände mig trygg med. Någon annan kanske har helt andra saker.

En annan sak jag gjorde var att jag pysslade med annat medan Eden åt, för att inte överföra min rädsla på henne. Jag var hela tiden i närheten av henne med stenkoll, men jag lät henne äta i fred utan mina ångestfyllda hökögon på sig. Dag för dag blev det lättare och plötsligt en dag kändes det helt tryggt att ge vilka bitar som helst.

Vi började med BLW när Eden var ett halvår då hon tydligt visade att hon inte ville bli matad (till och med skeden med D-dropparna var ett krig). Nu har hon precis fyllt ett år och vi ger henne mat i alla möjliga storlekar och former (förutom i slantar och kulor, såklart). Jag är fortfarande rädd för att hon ska sätta i halsen (det är nog alla, eller?), men rädslan hindrar mig (eller hennes pappa för den delen) inte från att erbjuda Eden all möjlig mat.

Jag skriver ofta jag, men detta handlar även om Edens pappa. Han var i början starkt emot att ge bitar då han tyckte det kändes helt bisarrt att riskera livet på sitt barn när ”det finns skedar och mixer”. ”En del barn behöver bli tvingade i mat för att lära sig” sa han. Men vi kunde tillsammans konstatera vi att rädslan var bådas och att vi måste lita på Edens förmåga. Nu är vi båda glada att Eden BLW:ats från start för hon äter på egen hand medan många jämnåriga och äldre nu måste lära sig äta själva. Vi är övertygande om att BLW varit helt rätt för oss alla tre även om vi fick genomgå en rejäl mental utmaning i början. Den utmaningen har sannolikt passerat obemärkt förbi Eden..

Någon som känner igen sig? Eller har andra erfarenheter eller tankar? Kommentera gärna! Och skulle du vilja veta mer, maila mig gärna.

5 Kommentarer

  1. Hej!

    Vi försöker implementera blw här hemma med vår 7 månaders bebis. Har hållt på
    I en månad ungefär, med dålig framgång.
    Har ett par problem vi inte vet hur vi ska hantera.
    1. Det spelar ingen roll hur små eller stora bitar vi ger henne, hon blir som galen och stoppar precis ALLT i munnen så fort hon får det. Om vi exempelvis ger henne en ugnsbakad klyftpotatis/morotsstavar att hålla i handen, så trycker hon in hela nästan med våld, för att sedan få väldiga kväljningar som hon blir ledsen av. Hon har vid något tillfälle haft svårt att få upp biten hon stoppat in och jag har fått rycka in.
    Ovanstående bidrar inte direkt till att matsituationen blir positiv för vårt barn samt att jag befarar att hon en dag inte kommer lyckas få upp det hon sätter i halsen.
    Är detta ett vanligt problem? Och vad hur kan man isf hantera det?
    2. Ett annat problem vi har när hon får mindre bitar, är att hon hostar så fort bitarna kommer in i svalget. Maten åker alltså ut och hon får knappt i sig något.

    Vore oerhört tacksam för feedback! Kanske känner någon igen situationerna?

    Svara
  2. Glömde skriva att jag alltid ammar henne innan hon får vanlig mat, så att hon inte är jättehungrig när hon ska äta.

    Svara
  3. Vilken outstanding text att läsa, det är så bra att prata om sånthär! Mycket intressant att höra hur det var för er och att kbt hjälpte er att våga. När jag ser framför mig att Bianca ska få kväljningar tänker jag bara ”fy fan” och att det är bättre med helamning tills hon blir vuxen, men precis som med allt annat med bebis och föräldraskap kommer vi lära oss detta också (”tyvärr”, tänker jag när jag ser kväljningarna framför mig igen).
    Som tur är ser jag verkligen fram emot att uppleva matintroduktionen (minus kväljningar) tillsammans med Bianca och hoppas att jag på köpet själv blir lite mer mindful i mitt ätande.

    Svara
  4. Hittade hit för att jag sökte på blw och rädsla för att sätta i halsen. Har börjat med blw med min nu 7,5 månaders. Började när hon var 6 typ. Men är livrädd för att hon ska sätta i halsen. Vill ju så gärna att hon ska få upptäcka det här med mat på egna villkor. Känner verkligen instinktivt att det är rätt men min rädsla får mig att tvivla ibland. Hon klöks nästan aldrig och jag är rädd att hon har svaga kräkreflexer. Samtidigt tror jag att det är min rädsla som sätter grillor i huvudet på mig. Hon satte en bananbit i halsen en gång som jag dunkade ut. Vet inte om den hade kommit upp om jag väntat men bille inte testa. Hon gjorde inga ljud. Men det gick bra, har trotsat min rädsla och hon äter fortfarande banan och det har gått bra sedan dess. Men jag är alltid rädd. Och jag tänker att det kanske är bättre att jag ger puré än att jag förstör hennes ätande ändå med mina som du säger ångestfyllda hökögon. ? har upptäckt dom här smoothiesarna man köper. Dom kan hon själv äta på egenhand och jag behöver inte vara rädd att hon sätter i halsen. I dag beställde jag sådan påsar man kan fylla själv och återanvända så att jag kam göra puré själv åt henne och hon kan äta på egenhand. Men förr eller senare måste jag ju ge henne hårdare mat i bitar. Och jag misstänker att min rädsla sinte kommer försvinna för att hon blir äldre eftersom den ju är obefogad. nästan Allafall. Ville bara skiva av mig. Skönt att läsa din text! Tack. ?

    Svara
    • Me and this article, sitting in a tree, L–NN-R–EI-A-G!

      Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest