Detta med att heja på ätandet…

  
”Vroooom vroooom, här kommer flygplanet lastat med mat, ta en sked för mamma, å en för pappa! Duktiga du!” är inte helt sällsynt att höra vid matningen av barn. Min inställning till att berömma saker som egentligen inte är någon prestation (äta, kissa, bajsa, andas osv) är att det kanske inte behövs. Särskilt gäller ju begreppsapparaten ”duktig” med allt vad det står för. Jag har också tänkt att framförallt BLW bygger på barnets egen drift att stoppa i sig mat och att omgivningen inte behöver agera motor i detta. 

Jag ställde en fråga i en BLW-facebookgrupp (några tusen medlemmar) kring detta med uppmuntran av ätande och en överväldigande majoritet tyckte (å det bestämdaste) att en inte ska (behöver) uppmuntra eller heja på sitt barns ätande.

Eden är 13 månader och äter forfarande väldigt lite. Frukost och förmiddag äter hon absolut ingenting, till lunch ibland något litet och varannan till var tredje dag en vettig mängd till middag. Med lite tur ett par russin, kanske någon riskaka eller en halv klämpåse. Ofta vill hon inte ens sitta i barnstolen. Jag ammar fritt morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Samt natt, i olika omfattning. Jag känner ingen jättestress över detta, men kan samtidigt tillåta mig att längta till mer stabila rutiner med maten.

Häromveckan var vi hemma hos min mamma några dagar. Jag tycker det är meningsfullt att barnets nätverk hittar sina egna knep i umgänget med barnet (givetvis så länge det sker på barnets villkor och inom de ideologiska gränser familjen satt). Exempel: sätt att somna, sätt att leka, sätt att prata, sätt att toa, sätt att äta tillsammans. Barnet har ju rätt till en unik relation med alla sina nära, och ju mer genuin den relationen blir, desto bättre tycker jag. 

Tillsammans med min mamma åt Eden mer än någonsin. Jag var alltid närvarande, men min mamma fick liksom ansvara för matstunden. Detta var inte riggat utan det bara blev så. Vad gjorde hon då, min mamma? Lagade hon exceptionellt god mat? Nej, vi åt ungefär samma saker som vi gör hemma och dessutom med hundar som distraktion. Däremot interagerade hon betydligt mer med Eden än vad jag nånsin gjort. Inte hysteriskt berömmande som typ i inledningen på detta inlägget, men på en nivå som kändes väldigt naturlig och behaglig. Och rolig för alla inblandade. Min mamma liksom lekte fram och uppmuntrade allt Eden gjorde med brödbitarna, broccolin, vinbären och besticken. Det lös i ögonen på Eden och matstunden blev en upplevelse för många fler sinnen än bara syn, smak och känsel.

Eden har såklart haft upplevelserika matstunder med mig och Peter också, men inte på samma nivå som med min mamma. Jag brukar ibland leka med att gömma maten i min hand, att fråga var olika saker på brickan är, ge lite uppdrag (”Kan Eden stoppa pastan i munnen?” eller ”Får mamma smaka?”) och säga saker som ”Åh, vad gott det är!” men inte mycket mer än så.

Eden är ett socialt barn som föredrar att göra precis allt tillsammans med någon annan. Sova, leka, duscha, gå, pyssla, äta, borsta tänderna, klä på sig, städa, läsa. Så jag tvingas tänka: varför skulle matstunden och själva ätandet egentligen vara något annorlunda? Min ideologi har ju varit att inte heja och stoja med maten och framförallt inte berömma. Men, måste jag ju fråga mig själv, kan det vara så att min ideologi inte alls passar med Edens personlighet? Kan det vara så att Eden har ett behov av mer interaktion vid matbordet och av att ätandet blir mer en lek tillsammans, än (bara) ett utforskande på egen hand? Kanske inte för alltid, men under en period? Barn lär sig ju genom lek och somliga barn leker liksom bäst tillsammans med andra. 

Vad tänker ni om detta med att uppmuntra och ömsesidigt leka fram matstunden? Vad har ni för erfarenheter?

(Vill tillägga att jag inte skrivit detta inlägg i syfte att få input på just vår situation, utan jag har bara använt oss som ett exempel.) 

1 kommentar

  1. Intressanta reflektioner. Tror inte det finns bara en rätt väg för alla, och att alla föräldrar känner sina barn bäst. Tänker att det ofta är bra att ställa sig frågan varför, och vad kan hända annars och hur sannolikt är det. En riskbedömning 😉
    Alltså, jag tycker whatever works just nu. Lyssna på barnet, vare sig det är att samsova, ammas till sömns, bäras, blw:as etc. Alla hittar sina egna vägar och metoder.

    Svara

Skicka kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest