Storkok

Det här inlägget kommer att handla om en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig för att få småbarnslivet att rulla: storkok. Nu tycker ni säkert att jag överdriver, och det må hända att ni har rätt, att det finns viktigare saker att ta upp. Men som nybliven tvåbarnsmor kan jag bara säga att det om inte annat har gjort att jag, även under de här första två månaderna sedan min andra dotters födsel, inte bara kunnat hålla mig själv och resten av familjen någorlunda vid liv utan att vi faktiskt ätit ganska gott och hälsosamt.

Jag har mycket att säga om industrimat, men man måste ändå erkänna när de gör något bättre än en själv, och vad gäller att tillverka mat snabbt och billigt är de överlägsna mästare. Men vi privatpersoner kan ju också lära oss att göra egen snabbmat!

Som jag nämnde i mina tidigare inlägg är jag en stark förespråkare av att laga egen mat. Det finns en hel drös anledningar till det: bland annat för att man då vet vad som är i maten, det blir i regel både nyttigare än en köpt motsvarighet, man får en bättre förståelse för mat och själva lagandet kan vara meditativt. Sist men inte minst kan man anpassa maten efter alla möjliga variabler som tid, pengar, familjemedlemmars olika smaker och kanske vad man har i kylen just då. De flesta som inte lagar mat själva brukar då kontra med att det helt enkelt tar för mycket tid eller är för dyrt med riktig mat, och det är här storkoken kommer in.

Soppor

Storkok kan visserligen ta lite längre tid när du väl gör dem; det tar ju ändå ett antal timmar att koka ärtsoppa även om man låter ärtorna ligga i blöt i ett helt dygn innan. Men om man slår ut tiden på antal portioner och bestämmer sig för att göra 20 istället för 4, ja, då verkar det inte så galet längre att titta till den där grytan lite då och då under en söndagskväll när man ändå är hemma.

Vad gäller pris så slår nästan alltid hemlagad mat köpmat, och här går det ju att variera efter ens egna önskemål. En tumregel är dock att ju fler portioner du lagar, desto billigare kan det bli. Om du vill kan du ju göra storkok på de tio abborrarna du fick upp i helgen, fixa till en god svampsås från svampjakten i höstas och servera det med en färsk grönsallad gjord på salladsblad som du odlat själv i köksfönstret. Pris: grädden till såsen + salladsfröna = ca 20 kr.

Här är mina bästa fem tips för smidigt storkokande efter mina erfarenheter som bagare/konditor och mamma:

  • Planera. Fruktansvärt tråkigt, men just storkok är lite svårt att få ihop om man halvvägs kommer på att man inte har tomatsås hemma när man ska göra köttfärssås.
  • Var sak på sin plats. Inom restaurangvärlden kallas detta för ”mis-en-place”, vilket är franska för ”lägga på plats”. Vad jag menar med det är att när man väl ska laga maten är det bra om alla ingredienser och redskap är snabbt tillgängliga, att det är rent och snyggt på arbetsytorna, att man under lagandets gång ser till att hålla det städat samt att man när maten ska paketeras och frysas in ser till att märka plastpåsen/lådan med innehåll och gärna datum.
  • Ha torra och frysta basvaror som kryddor, oljor, såser, legymer, ris, gryn, mjöler och bär hemma.
  • Köp ett gäng silikon-/plastformar i olika storlekar. De går sedan att fylla med soppor, röror, wokar och liknande till de mindre magarna. Med frysta miniportioner har du hemlagad mat som är precis lika smidig att ta med eller äta hemma som barnmatsburkar!
  • Välj gärna att göra storkok på vattenrika rätter (d.v.s. grytor, wokar, soppor och såser då de klarar upptiningen bättre) och sådant som är enkelt att portionera ut (som köttbullar, biffar, gratänger eller pajer).

Extratips som kanske kan verka lite överkurs, men som är både klimatsmart och nyttigt: Gör dina egna buljonger! Köpebuljong, såser och kryddblandningar brukar mestadels bestå av salt och e-ämnen, så varför inte ta vara på det du ändå skulle slänga? Du kan börja lite lätt med att frysa in vattnet du kokade sparrisen i och ha i det i grönsakssoppan nästa vecka, så tar du vara på de näringsämnen som läckt ut i vattnet och ger kanske lite extra smak. Buljonger kan man göra hur goda (och avancerade) som helst: testa att ugnsbaka benen av den fileade kycklingen och sedan koka det med lite grönsaker!

Emma Lindahl, kostrådgivare

Chokladbollar

  
Kombinationen att älska chokladbollar och att vilja leva utan (raffinerat) socker främjar verkligen kreativitet. Lägg till att ha ett litet barn som vill ha allt en själv äter, då blir det verkligen kul. Vanligtvis brukar nog folk göra rawfood-chokladbollar med dadlar, eftersom det fungerar så bra som sötning och har en bra konsistens för att baka. Plus att somliga förmodligen gillar smaken. Jag föredrar att göra mina chokladbollar med ekologiska torkade aprikoser, dels för att jag inte gillar dadlar och dels för att aprikoser har ett bättre näringsvärde (framförallt järn). Här är mitt recept! Kaffet är valfritt, lite vatten går lika bra. Och kokosolja kan en ju ha i om en vill, men jag föredrar utan. 

Chokladbollar ?Ca 20-25 st 

ca 200g torkade ekologiska aprikoser 

(2dl kallt starkt bryggkaffe) 

1,5dl valnötter 

0,5dl hasselnötter/cashewnötter/pumpakärnor/andra nötter of choice

2dl glutenfria havregryn 

2msk chiafrön

2msk skalade sesamfrön 

2msk kokosflingor 

2msk kakaobitar ekologiska 

0,5dl kakaopulver 

1msk vaniljpulver 

1) Mixa nötterna grovt (alt finhacka för hand) och häll över i en bunke. Blanda sedan ner nötterna med resten av det torra, dvs havregryn, chiafrön, sesamfrön, kakaobitar, kakaopulver och vaniljpulver bland nötterna. 

2) Mixa aprikoser och kokosflingor med ca 1dl kaffe. Tänk att konsistensen ska bli typ smörets motsvarighet, kladdigt. 

3) Blanda det blöta med det torra.

4) Blanda ner resterande del kallt kaffe för att få rätt konsistens, smeten ska vara klibbig men fast. Önskas fin konsistens på bollarna: mixa allt igen i några sekunder. 

5) Rulla i kokosflingor 

6) Låt dom gärna sätta sig några timmar i kyl 

Det lätta och det svåra med BLW

Under vår blw-resa blir det mer och mer tydligt vad som är det lätta med blw och var utmaningen ligger. Signe är 14 månader och det är tydligt vad hon gillar. Heta smaker, pannkakor, pasta. Hon är inte överförtjust i kött men gillar bönor, linser och tofu. Vissa dagar med mig ammar hon ofta och äter inte så mycket. När hon är med sin pappa och jag är på jobbet äter hon betydligt mer.

image2
Det lätta är att vi inte behöver tänka extra på hennes mat. Nu gör vi det ändå, ibland. Anpassar måltiden till något vi vet att hon gillar, men egentligen inte mycket mer än någon annan familjemedlem. Tar med något mellanmål om vi är ute en längre stund, men det är standard för mig. Hon sköter sig i stort sett själv vid måltiderna och vi andra runt bordet kan prata med varandra och njuta av vår egen tallrik.
Det svåra med blw har jag nästan glömt bort, det var så självklart för oss. Det där som handlar om att släppa kontrollen och låta bebis styra. Både vid varje enskild måltid och i det större perspektivet, proportionerna mellan bröstmjölk och mat. Då och då blir jag påmind om hur radikalt det är med ett sådant förhållningssätt till sitt barn. Väl bekväm i den synen är jag övertygad om att ytterligare en nivå av enkelhet är uppnådd.

 

Oplanerad introduktion av bestick

Vi har verkligen inte haft någon plan för hur bestick skall introduceras. Det har blivit att vi hipp som happ har haft bestick framme vid vissa måltider och oftast har hon varit intresserad av att testa dem. Idag fick hon för första gången något i munnen med hjälp av en gaffel helt på egen hand. Ett björnbär var lagom stort, mjukt nog att spetsas på en trubbig barngaffel och oregelbunden till formen så att den inte rullar iväg. Hurra så roligt att se hennes glädje över den lyckade fångsten!

 

 

Sätta i halsen-rädsla och hur jag hanterade den

I detta inlägg kommer jag klä av mig själv lite grann, men det är en del som efterfrågat ett inlägg om rädslan för att sätta i halsen och därför skriver jag ett. 

Den absolut vanligaste reaktionen när en berättar om BLW är: ”Men är du inte rädd att hon ska sätta i halsen?!”. Till och med min mamma som är sjuksköterska, änka till en läkare, trebarnsmamma med sex barnbarn och som personifierar egenskapen hårdhudad deklarerade tidigt att bitar var något hon inte skulle våga ge till ett litet barn.

Och skräcken för att ens barn ska sätta i halsen är någonstans inte helt obefogad. Det handlar ju om en rädsla för något så fruktansvärt som döden. Rädslan kan jämföras med att ha en fobi där teoretisk kunskap (tex hunden är inte farlig) inte vinner över emotionen (hunden KAN attackera och bita mig) utan det krävs mer för att övervinna rädslan. Vissa föräldrar är rädda, andra inte och jag tycker ingen ska skämmas för att vara rädd för att ens barn ska sätta i halsen. Rädsla är en subjektiv upplevelse och innebär olika saker för olika människor. 

Jag var livrädd i början och övervägde länge att faktiskt tvinga i Eden puré (låter helt galet, jag vet) då jag såg framför mig att hon skulle drabbas av ett luftvägsstopp och dö. Detta scenario, att hon skulle sätta i halsen på riktigt, spelades upp i mitt huvud trots att jag läst hyllmeter om kräkreflex långt fram i munnen, om stora bitar att börja med, om att låta barnet styra intaget själv, om att kväljningar/klökningar är en normal och bra skyddsreflex och om att lita på barnets förmåga. Jag såg videos gång på gång hur jag skulle göra för att dunka i ryggen och jag övade på att vända Eden i mitt knä och klappa i ryggen så att situationen inte skulle vara helt obekant. Jag överkokade broccoli och pasta och jag försökte länge med att göra henne intresserad av sked och puré. Såhär i efterhand känns det smått hysteriskt, men jag var ju rädd på riktigt.

Hur kom vi vidare, då? Ren KBT (kognitiv beteendeterapi, googla gärna om du vill bekanta dig med begreppet) faktiskt. Inte hos en psykolog eller annan terapeut, utan på egen hand och genom att äta tillsammans med vänner (med barn) som inte upplevde samma rädsla som jag.

Successivt gav jag större och större bitar och en dag (Eden var typ 6,5 månad) bestämde jag mig för att ”Nu får det bära eller brista, jag pallar inte vara rädd mer”. Jag började erbjuda mat i stora och små bitar och Eden bemästrande i princip allt. Jag intalade mig att varje klökning var något positivt (istället för att tillåta att stressen slå i taket) för det betyder dels att hennes reflexer fungerade och dels att hon inte har satt i halsen (då hade nog varit helt tyst).

Jag hade också vissa saker som jag såg som ”terapimat”, dvs saker som jag kände mig trygg med att ge. Det var till exempel tunna gurkskivor, pasta i olika former och hyfsat välkokt (inbillade mig att den föll sönder lättare i munnen), kokt broccoli, rivet äpple eller päron, köttstrimlor, stekt ägg, pannkakor, ärtor och majs, mogen melon och välmogen banan delad på längden. Detta är på inget sett saker som objektivt har mindre risk att bli satt i halsen, för allt kan verkligen sättas i halsen (inklusive puré) utan det var saker jag personligen kände mig trygg med. Någon annan kanske har helt andra saker.

En annan sak jag gjorde var att jag pysslade med annat medan Eden åt, för att inte överföra min rädsla på henne. Jag var hela tiden i närheten av henne med stenkoll, men jag lät henne äta i fred utan mina ångestfyllda hökögon på sig. Dag för dag blev det lättare och plötsligt en dag kändes det helt tryggt att ge vilka bitar som helst.

Vi började med BLW när Eden var ett halvår då hon tydligt visade att hon inte ville bli matad (till och med skeden med D-dropparna var ett krig). Nu har hon precis fyllt ett år och vi ger henne mat i alla möjliga storlekar och former (förutom i slantar och kulor, såklart). Jag är fortfarande rädd för att hon ska sätta i halsen (det är nog alla, eller?), men rädslan hindrar mig (eller hennes pappa för den delen) inte från att erbjuda Eden all möjlig mat.

Jag skriver ofta jag, men detta handlar även om Edens pappa. Han var i början starkt emot att ge bitar då han tyckte det kändes helt bisarrt att riskera livet på sitt barn när ”det finns skedar och mixer”. ”En del barn behöver bli tvingade i mat för att lära sig” sa han. Men vi kunde tillsammans konstatera vi att rädslan var bådas och att vi måste lita på Edens förmåga. Nu är vi båda glada att Eden BLW:ats från start för hon äter på egen hand medan många jämnåriga och äldre nu måste lära sig äta själva. Vi är övertygande om att BLW varit helt rätt för oss alla tre även om vi fick genomgå en rejäl mental utmaning i början. Den utmaningen har sannolikt passerat obemärkt förbi Eden..

Någon som känner igen sig? Eller har andra erfarenheter eller tankar? Kommentera gärna! Och skulle du vilja veta mer, maila mig gärna.

Pin It on Pinterest