Julbord för bebisar

kallskuret

Vad kan en bebis äta på julbordet? Detta är något som många bebisföräldrar frågar sig nu så här i juletider. För många bebisar kan ju konsistensen på julmaten vara ett hinder, men det behöver ju inte vi BLW-föräldrar direkt fundera på. Istället handlar det i första hand om ifall viss mat är olämplig. För den otålige kan vi redan nu konstatera att det mesta på julbordet är ok för småbarn även om man får tänka på att det ofta är en hel del salt och nitrit i julmaten så erbjud med måtta. Honung ska som vanligt undvikas för barn under ett år. Tänk på förvaring så att maten inte har stått framme för länge och för många gånger.

Julbordet brukar ju inledas med sill och strömming och redan här finns det skäl att fundera lite. När det gäller vildfångad lax, öring, strömming/sill från Östersjön samt öring och sik från Vänern och Vättern och röding från Vättern är Livsmedelsverkets rekommendationer för gravida, barn och ammande att begränsa intaget till två gånger om året på grund av miljögifter. Alltså finns det utrymme för lite strömming på julafton om man skulle vilja, men barn är extra känsliga och därför kan det ju vara en idé att avstå helt.

Sill å andra sidan är oftast fångad i andra hav och går därför bra ur miljögiftsaspekten så länge den är fångad på rätt ställe. Den som ger egna inläggningar bör se till att följa recepten noga vad gäller salt och ättika samt att förvara dem kylskåpskallt för att undvika att clostridium botulinum-bakterien, som orsakar botulism, ska få chans att få fäste i maträtten. Även gravad och rökt fisk bör förvaras kylskåpskallt av detta skäl.

Med fisken brukar man också äta ägghalvor och det går också utmärkt att ge till barnen, kanske med en räka på toppen? Skaldjur går också bra att ge till bebisar, men kan kanske vara lite segt. Känn av vad ert barn klarar, kanske går hela räkor utmärkt eller så funkar det bättre med delade.

Efter fisken kommer det kallskurna, som julskinka, fårfiol, korvar och patéer. Här bör det mesta fungera alldeles utmärkt för en liten bebis att sätta tänderna (eller gommen) i. Det man får tänka på här är att det kan vara mycket salt eller nitrit i maten. Maten går alltså bra att äta men bebisarna bör inte äta för mycket av detta. Har ni viltkött där blyammunition använts är det också bra att tänka på att barn under sju år och gravida inte ska äta kött från områden närmare än 10 cm från sårkanalen.

Bland det småvarma kan barnen nog hitta flera av sina favoriter när köttbullar, prinskorv, revbensspjäll och Janssons frestelse kommer på bordet. Även här får man tänka på saltet och nitriten och även se till så att revbensspjällen inte är honungsglaserade. De flesta grönsakerna går också bra, men barn under ett år ska som vanligt undvika nitratrika grönsaker tex grönkål.

Ost och kex går bra, men återigen, tänk på saltet. Undvik färskostar gjorda på opastöriserad mjölk. Detta enligt 1177.se, Livsmedelsverket avråder endast från att dricka opastöriserad mjölk. De vanligaste färskostarna i affärerna är pastöriserade.

När det är dags för efterrätt och julgodis blir det socker istället för salt man får se upp med. Socker är inte direkt farligt men tillför inget nyttigt. Hur man gör här är mer ett personligt val för föräldrarna, men många vill undvika socker åtminstone det första året. De klassiska juldesserterna går ju att göra lite mer barnvänliga tex genom att minska på sockret i ris à la Maltan eller kanske servera bär istället för sylt till ostkakan. Det finns även många som lagar julgodis med mindre sockerinnehåll, till exempel sötat med dadlar. När det gäller våra typiska julkryddor är varken saffran eller kanel farligt för bebisarna. Kanel innehåller visserligen kumarin som är farligt i större mängder, men det är sällan man kommer upp i så mycket kanel. Vill man minska kumarinintaget ändå kan man använda ceylonkanel.

Trädnötter, mandlar och jordnötter har en rund form som är väldigt farlig för småbarn, inte bara bebisar. Ska barnen få nötter behöver de alltså delas. Men är nötterna i en form som funkar säkerhetsmässigt så är detta inget man behöver hålla undan för barnen. En del är rädda för allergi, men studier visar att det är bra att introducera allergener tidigt istället för att avvakta till senare.

Och där var vi igenom ett helt julbord, om nu bebisen orkade sitta så länge. Som ni ser finns det mycket gott till även bebisarna på julbordet. Ungefär samma saker att ta hänsyn till som i vardagen, dvs det mesta funkar med vissa undantag.

Hoppas ni och era barn får en fin jul tillsammans.
God jul och gott nytt år från oss på BLW-sidan

Källor:
Denna bloggpost är i första hand baserad på råden från Livsmedelsverket, dels på det de skriver på de allmänna råden för barn men även på specialsidor de har om tex jakt och kanel. Läs mer på länkarna nedan:
Livsmedelsverkets kostråd för spädbarn
Livsmedelsverkets Bra mat för barn 0-5 år
Kumarin i kanel, Livsmedelsverket
Clostridium botulinum, Livsmedelsverket
Bly i viltkött, Livsmedelsverket
Mat till barn upp till ett år

Mejeriprodukter före ett år


Får man ge komjölk till barn under ett år? Detta är en fråga som dyker upp titt som tätt i olika facebookgrupper. Svaret på frågan blir ofta felaktigt att det är mjölk som måltidsdryck man ska undvika men det är helt ok att ge i andra former än just måltidsdryck. Men det handlar inte om hur det serveras utan hur mycket man ger av det.

Så här skriver Livsmedelsverket i sina kostråd för spädbarn:
Vänta med att ge mjölk som dryck och större mängder fil eller yoghurt tills barnet har fyllt ett år. Mjölk innehåller i och för sig många viktiga vitaminer och mineraler, men bara lite järn. Om barnet får mycket mjölk eller mjölkprodukter är det risk att barnet inte orkar äta tillräckligt av annan mat, som är mer järnrik. Genom bröstmjölk, ersättning eller så kallad tillskottsnäring får barnet dessutom tillräckligt med mjölk ändå, som är bättre anpassad till barnet.
Källa Livsmedelsverket

Läser man Livsmedelsverkets rekommendationer så handlar det om att komjölk inte innehåller tillräckligt med järn och ger man i för stora mängder så orkar barnet inte äta tillräckligt av annan mat med mer järn. Detta gäller alltså både om det är mjölk i pipmugg, yoghurt i skål, gröt baserad på mjölk och så vidare.

Sen behöver man inte undvika komöjlk helt och hållet, utan det är helt ok att ha som en del i maten, men särskilt under matintroduktionen är detta ändå något att tänka på. Äter barnet redan en massa järnrika produkter bör mjölken inte vara så mycket att fundera över.

En del brukar lyfta fram att kalciumet i mjölken hämmar järnupptaget och att det skulle vara skälet till att komjölk bör undvikas första året. Enligt ovan är detta alltså inte skälet och det råder viss oklarhet kring ifall kalcium verkligen hämmar järnupptaget. Mer information finns i Livsmedelsverkets Råd om mat för barn 0-5 år, avsnittet om järn.

Kanske tänker man att man kan ge någon annan mjölk istället, tex havremjölk eller kokosmjölk. Men som sagt, det handlar inte om att undvika komjölk, utan att det man erbjuder istället ska vara mer rikt på järn. Tar vi då havremjölk innehåller det 0,5 mg järn per 100 g havremjölk. Detta är visserligen mer än komjölk som har 0,02 mg per 100 g, men ändå inte särskilt mycket. Kokosmjölk å andra sidan innehåller 1,6 mg per 100 g, vilket är markant mer, men tittar man i den här listan så finns det ca 500 livsmedel som har högre järnvärde. Särskilt för oss som kör BLW borde det vara lätt att hitta något där att ge istället.

Hur ska vi äta?

Hur ska vi äta? Den frågan är lätt att svara på när man pratar om barn: enligt BLW. En av mina favoritförfattare som skriver om mat och hälsa, Michael Pollan, har tillbringat en stor del av sin karriär med att studera matkulturer över hela världen och har kondenserat mattraditionernas visdom till sju ord: ”Eat food. Mostly plants. Not too much”.  Det här inlägget kommer att handla om just det, hur man enligt tradition äter gott och hälsosamt och hur det går hand i hand med BLW. För visst är det så, att något så simpelt som vad och hur man ska äta, idag har blivit en ständigt föränderlig vetenskap som få vet hur de ska förhålla sig till. Som förälder har man ju ansvaret inte bara för att ens barn frodas och mår bra för dagen: man lägger ju grunden för hela barnets framtida matvanor under de här första åren! Det är klart att man känner press redan där och om man dessutom tar med i beräkningen alla goda råd man får av släkt, vänner, Livsmedelsverket och inte minst industrin så är det inte konstigt att många står helt handfallna.

Anledningen till att jag förespråkar BLW är för att jag tycker om att det är mer av en filosofi än en metod, att det är intuitivt och att man genom att ge barn hel mat per automatik sätter dem på rätt spår. För sedan vi började försöka dela upp mat i deras beståndsdelar har den ena framstående forskaren efter den andra stolt deklarerat att nu - NU! - har vi äntligen svaret på hur vi egentligen ska äta! Och lika dumt som vi idag tycker att 1800-talets modersmjölksersättning var, som saknade både vitaminer och mineraler och som ledde till att barnen dog av bristsjukdomar, lika löjligt kommer man nog i framtiden tycka att 2010-talet och nutritionismens hälsopåståenden var. Det hela västvärlden har gjort de senaste två generationerna när vi lyssnat på förståsigpåare är att ingå i världens största experiment med resultatet att vi för första gången i modern tid har kortare förväntad livslängd än våra föräldrar.

Så om vi inte ska lita på dem som tittat på maten i mikroskop, vem ska vi då ta råd av? Antingen kan man gå den enkla vägen och göra som man alltid gjort, d.v.s. låta traditionen avgöra. Ju fler personer som har testat en maträtt eller ett sätt att äta och mått bra av det, och under ju längre tid de gjort det, desto större är sannolikheten att maten är bra för oss. Att följa mattraditionen har funkat så länge det har funnits människor, av den enkla anledningen att vi rent fysiologiskt är samma människor nu som för tusen år sedan.

IMAGE_4578

Den andra metoden för att avgöra vad vi behöver äta är lite mer handgriplig och går ut på att titta på vad det är för kropp som ska ta hand om maten. Vi börjar med den första delen av Michael Pollans sju visdomsord: ”Ät mat”. Ganska enkelt egentligen, men idag har vi även valet att äta industriprocessade matliknande produkter. Inte minst för småbarn finns en hel uppsjö av olika produkter i pulverform, i färgglada plastpåsar, tetrapack och glasburkar. Men en första anblick på ingredienslistan på barnmat avslöjar oftast minst en sak som inte går att få tag i naturen och som därför inte kan klassas som mat. Vi har utvecklats under hundratusentals år för att hantera just det som naturen har att erbjuda, och även om evolutionen till slut kommer att anpassa oss till industriprocessade produkter om vi fortsätter att utsätta oss för dem kommer det inte ske ordentligt på ett antal tusen år. Till dess bör alla som vill må bra hålla sig till mat, alltså råvaror, snarare än produkter.

Så hur ser vår kropp ut? För att det här blogginlägget inte ska bli en bok håller jag mig till början av matspjälkningsprocessen, för bara vår mun är fylld av ledtrådar till vad vi bör äta! Eftersom majoriteten av våra tänder är designade för att tugga snarare än att bita av och vi dessutom, till skillnad från rena köttätare, har saliv som hjälper till att bryta ner kolhydrater, får man anta att det andra rådet från Michael Pollan, ”Mestadels plantor”, stämmer bra. ”Men makaroner är ju gjorda av vete och vete är en planta!” Förvisso, men om vi går tillbaka till tänderna så är det uppenbart att vi ska tugga – och tugga länge! Snabbmakaroner skulle man kunna svälja hela, medan de rötter, nötter och andra växter som vi fått i oss under majoriteten av vår historia kräver en hel del av just tuggande för att man överhuvudtaget ska kunna få ner det. Och det är även där saliven kommer in: så kallade enzymer (mikroskopiska saxar) ”klipper sönder” kolhydraterna på mikronivå under tiden som käkarna ”mekaniskt” bryter ner dem på makronivå. Båda delarna tar tid, och den tiden har man om man exempelvis äter en rå morot.
Men om man ändå väljer matliknande produkter snarare än mat, vad händer då med tänderna? Som bland annat Ann Fernholm skriver om i sin bok ”Smakäventyret” är det bara folk med västerländsk diet som får problem med tänderna och käkarna. Problem som hål i tänderna, eller underutvecklade underkäkar som gör att tänderna behöver korrigeras med tandställning, fanns inte på stenåldern och dessa problem är inte heller vanliga i de samhällen som ännu inte gått över till västvärldens diet. Att barn får vänja sig vid riktig mat, att låta dem lära sig tugga och hantera hård mat redan från början är A och O för en bra (tand)hälsa!

Den sista delen av rådet, ”Inte för mycket”, är det nog få små barn – varken BLW:ade eller purématade - som behöver oroa sig för. Däremot är det uppenbarligen ett problem för många äldre barn, tonåringar och framför allt vuxna, och här tror jag verkligen att man kan underlätta för resten av livet genom att just välja BLW för sitt barn. Det finns två anledningar till detta: för det första får barnet lära sig att lyssna till sina egna hunger- och mättnadskänslor om man låter barnet själv avgöra hur mycket hen ska äta istället för att tvingas i en sista sked för mamma. För det andra är det mer naturligt att hela familjen sitter samlad för att äta om alla äter samma sak och om inte en i familjen måste lägga tid på att mata barnet. Om barnet får ta del av den sociala delen av måltiden kommer det naturligt att lära sig om ätandets när (ofta 3-5 gånger om dagen), vad (det som man alltid har ätit i deras familj, så klart!) och hur (långsamt så man hinner tugga och prata, ihop med andra så man har någon att prata med och bara så pass mycket så att det räcker till alla).

Ät mat. Mestadels plantor. Inte för mycket. Inget nytt under solen, sägs det, och det stämmer extra bra in på just mat. Erbjud det som alltid har fungerat för tidigare folk, om det så är sälspäck med torkad fisk som de äter på Grönland eller veganmat som man äter i Indien. Barn har i alla tider ätit just det vuxna har ätit och lärt sig älska alltifrån lutfisk till heta indiska grytor. Lita på traditionen, på ditt eget barns förmåga att lära sig hantera mat och visa ditt barn hur det är att vara människa i just er familj genom att låta barnet sitta med er kring lägerelden.

Emma Lindahl, kostrådgivare

Ersättning, ska man byta till trean?

Precis som många undrar om man ska byta från ettan till tvåan, det vill säga från modersmjölksersättning till första nivån av tillskottsnäring är det en hel del som undrar ifall man ska byta från tvåan till trean. Särskilt barn som håller på med BLW kan ju behöva ersättning även efter ettårsdagen, både dem som inte ammar eller om den ammande föräldern har börjat jobba och barnet behöver komplettera med ersättning även dagtid. Kanske är det här en hel del familjer, precis som vi gjorde, hoppar på ersättningståget just för att bröstmjölken inte är tillgänglig dagtid längre.

Trean beskrivs av Semper som ett alternativ till komjölk och man får intryck av att det här är bättre att dricka än komjölk. Hipp skriver faktiskt inte användningsområde för trean på sin hemsida men i kontakt med deras dietist skriver hon att det är ersättning för vanlig mjölk för barn som antingen inte äter tillräckligt varierat eller äter lite för lite eller för barn som har extra stort behov. Att det skulle vara nyttigare än mjölk verkar handla om att det innehåller mer vitaminer och mineraler, tex järn.

Skillnad i energiinnehållet mellan tvåan och trean är marginell, så av det skälet verkar det inte finnas något skäl att välja den ena över den andra. Lite mer järn i trean än tvåan för Hipp medan Semper har samma mängd. Finns små variationer när det gäller protein, kolhydrater och så vidare, men inget stort.

Att företagen skriver att tvåan kan användas som ersättning för mat medan trean mer är dryck gör att många tänker att det då är bättre att använda tvåan än trean, lite samma argumentation som i valet mellan ettan och tvåan. Men här handlar det också om barnets ålder och näringsbehov, inte vad ersättningen innehåller. Barnet förväntas äta en massa annat redan och egentligen inte äta ersättning längre. En viss mängd ersättning är helt enkelt tillräckligt i en viss ålder men räcker inte till när barnet nått en högre ålder. Men då går det ju också att öka mängden om man fortfarande behöver ge ersättning.

Jag skickade även in en fråga till Livsmedelsverket om deras syn på detta och de svarade då:

”Det går bra att fortsätta att ge både modersmjölksersättning och tillskottsnäring (även nivå 3) efter att barnet har fyllt ett år. Skillnaderna mellan de olika produkterna är relativt små. Det går även bra med välling eller gröt om barnet gillar det.”

Min tolkning här är lite samma som när det gäller valet mellan ettan och tvåan, dvs att man kan välja ganska fritt. Efter ett års ålder uppfattas det lite konstigt att ge ersättning fortfarande men det är inget fel med det om man fortfarande har behovet. Just BLW-barn kan nog tänkas äta ersättning längre än andra barn. Att trean ens finns som alternativ att välja på tänker jag mest är ett sätt för ersättningsproducenterna att få stanna kvar på barnens matbord ett tag till, även när ersättning inte längre behövs och barnen kanske inte ens äter puréead mat i så stor omfattning längre.

Glad midsommar!

Inför midsommar är det många som undrar vad i den klassiska midsommarmaten som även våra yngsta kan få smaka. De maträtter som får folk att fundera ett extra varv är troligtvis jordgubbar, färskpotatis och sill.

När det gäller jordgubbar finns det en gammal föreställning om att barn under ett år inte ska äta jordbubbar. Numera finns ingen sådan rekommendation. Samtidigt är det inte ovanligt att barnet får en rodnad i ansiktet av att äta jordgubbar. Verkar det illa kan man ju avvakta med att ge jordgubbar ett tag framöver, men man behöver inte undvika det från början.

I potatis finns solanin, ett ämne som kan ge magont, kräkningar och diarré. I första hand handlar det om grön eller skalad potatis, men det finns även i oskadad potatis, mest strax under skalet. Därför ska man skala all potatis till barn under ett år, även färskpotatis som man ju oftast inte skalar. Men i övrigt så kan även de små äta färskpotatis. Jag hittar påståenden om att man ska skala innan man kokar för att giftet inte ska koka in i potatisen, men när jag läser i Livsmedelsverkets Råd om mat för barn 0-5 år så hittar jag inget stöd för det. Där rekommenderas ”skalad kokt potatis” och om ordföljden har någon betydelse så tolkar jag det som kokt potatis som sedan skalas.

Sill är den maträtt av dessa tre som blir mer en bedömningsfråga för föräldern. Livsmedelsverket varnar för sill och strömming fångad i Östersjön, men sill är oftast fångad i andra hav och går därför bra ur miljögiftsaspekten så länge den är fångad på rätt ställe. Den som ger egna inläggningar bör se till att följa recepten noga vad gäller salt och ättika samt att förvara dem kylskåpskallt för att undvika att clostridium botulinum-bakterien som orsakar botulism ska få chans att få fäste i maträtten. Även gravad och rökt fisk bör förvaras kylskåpskallt av detta skäl.

Sill innehåller även ganska mycket socker och salt så det får bli upp till föräldrarna att avgöra vad som känns bäst. I exemplet på bilden innehåller sillen 17 g socker och 2,8 g salt. En del förälder vill hålla ner intaget av detta och väljer därför att låta bli att ge medan andra tycker att det är ok med undantag då och då. Kanske kommer barnet inte ens äta så mycket av det att det spelar någon större roll.

Ersättning, ska man byta till tvåan?

Inom BLW är det amning eller ersättning (eller tillskottsnäring, men lite slarvigt kommer jag klumpa ihop båda under begreppet ersättning) som är tänkt att stå för huvuddelen av näringen även långt efter sexmånadersdagen. Ammar man är det inte några frågetecken kring vad man ska ge då, men för dem som ger sina barn ersättning är det inte riktigt lika lätt. Ska man ge ettan som beskrivs som modersmjölksersättning eller ska man ge tvåan som beskrivs som komplement till en vanlig mat, övrig kost alternativt varierad kost beroende på vilket företag som står bakom produkten?

Har barnet inte börjat äta mer än några flisor morot om dagen är det ju lätt att då tänka att ettan är bättre, eftersom det inte alls är någon varierad kost att tala om. Men är verkligen en varierad kost eller ens annan kost än ersättning nödvändig för att börja med nästa nivå ersättning? Tvåan innehåller mer energi och protein än ettan och är dessutom enligt producenterna bättre anpassad till ett något äldre barn tex när det gäller järn.

Samtidigt är det många som håller fast vid ettan tack vare beskrivningen av hur den ska användas. Något som ersätter fulla måltider låter ju bättre och mer näringsrikt än något som är ett komplement till vanlig mat. Här tror jag det handlar om att företagen beskriver sin produkt i förhållande till den tänkta målgruppens ålder och näringsbehov. Ett äldre barn behöver mer än vad ett yngre gör. I princip samma produkt men med annat namn beskrivs därför på ett annat sätt.

Jag har varit i kontakt med både Semper och Hipp och frågat om detta och från båda företagen har svaret varit att man bör följa åldersrekommendationerna, dvs man ska byta vid sex månader. Det har å andra sidan varit omöjligt att få dem att säga att man kan ha tvåan som enda kost. Hipps dietist skriver ”Även vid mycket små portioner vanlig mat är 2:an tillräckligt näringsrik.” och Sempers konsumentkontakt svarar ”BabySemp 2 är anpassad för det lite större barnet som har kommit igång med åtminstone smakportioner.” Utan att orka gräva djupare i det kan jag inte låta bli att undra ifall detta kan vara något som de enligt regelverkat inte får säga.

Vad säger då Livsmedelsverket?
”Modersmjölksersättning ska täcka hela näringsbehovet hos friska spädbarn som inte ammas fullt under de första månaderna tills de börjar få lämplig tilläggskost. I samband med att spädbarnet börjar få smakportioner av vanlig mat kan man börja med tillskottsnäring. Tillskottsnäring kan användas som den huvudsakliga flytande födan i en allt mer varierad kost för spädbarn.” Källa

I sina kostråd för spädbarn skriver Livsmedelsverket att det går bra att fortsätta med modersmjölksersättning hela första året. Enligt dem kan man alltså byta till tvåan lika bra som man kan fortsätta med ettan.

Tittar man på detta sammantaget är min slutsats att det egentligen inte spelar så stor roll vilken ersättning man använder efter sex månader. Man kan fortsätta med modersmjölksersättning om man vill, men det är lite mindre energi, protein och järn i det än tillskottsnäringen. Vill man byta till tillskottsnäring trots att barnet inte äter så mycket annan mat ännu kan man även göra det.

Det finns en del som väljer att fortsätta med ettan på grund av maltodextrinet som tvåan och trean innehåller i vissa märken. Denna aspekt har jag lämnat utanför denna diskussion, men det är klart man kan titta på innehållsförteckningarna också och se ifall det verkar finnas någon ingrediens som gör att man föredrar den ena över den andra.

Pin It on Pinterest