Sätta i halsen-rädsla och hur jag hanterade den

I detta inlägg kommer jag klä av mig själv lite grann, men det är en del som efterfrågat ett inlägg om rädslan för att sätta i halsen och därför skriver jag ett. 

Den absolut vanligaste reaktionen när en berättar om BLW är: ”Men är du inte rädd att hon ska sätta i halsen?!”. Till och med min mamma som är sjuksköterska, änka till en läkare, trebarnsmamma med sex barnbarn och som personifierar egenskapen hårdhudad deklarerade tidigt att bitar var något hon inte skulle våga ge till ett litet barn.

Och skräcken för att ens barn ska sätta i halsen är någonstans inte helt obefogad. Det handlar ju om en rädsla för något så fruktansvärt som döden. Rädslan kan jämföras med att ha en fobi där teoretisk kunskap (tex hunden är inte farlig) inte vinner över emotionen (hunden KAN attackera och bita mig) utan det krävs mer för att övervinna rädslan. Vissa föräldrar är rädda, andra inte och jag tycker ingen ska skämmas för att vara rädd för att ens barn ska sätta i halsen. Rädsla är en subjektiv upplevelse och innebär olika saker för olika människor. 

Jag var livrädd i början och övervägde länge att faktiskt tvinga i Eden puré (låter helt galet, jag vet) då jag såg framför mig att hon skulle drabbas av ett luftvägsstopp och dö. Detta scenario, att hon skulle sätta i halsen på riktigt, spelades upp i mitt huvud trots att jag läst hyllmeter om kräkreflex långt fram i munnen, om stora bitar att börja med, om att låta barnet styra intaget själv, om att kväljningar/klökningar är en normal och bra skyddsreflex och om att lita på barnets förmåga. Jag såg videos gång på gång hur jag skulle göra för att dunka i ryggen och jag övade på att vända Eden i mitt knä och klappa i ryggen så att situationen inte skulle vara helt obekant. Jag överkokade broccoli och pasta och jag försökte länge med att göra henne intresserad av sked och puré. Såhär i efterhand känns det smått hysteriskt, men jag var ju rädd på riktigt.

Hur kom vi vidare, då? Ren KBT (kognitiv beteendeterapi, googla gärna om du vill bekanta dig med begreppet) faktiskt. Inte hos en psykolog eller annan terapeut, utan på egen hand och genom att äta tillsammans med vänner (med barn) som inte upplevde samma rädsla som jag.

Successivt gav jag större och större bitar och en dag (Eden var typ 6,5 månad) bestämde jag mig för att ”Nu får det bära eller brista, jag pallar inte vara rädd mer”. Jag började erbjuda mat i stora och små bitar och Eden bemästrande i princip allt. Jag intalade mig att varje klökning var något positivt (istället för att tillåta att stressen slå i taket) för det betyder dels att hennes reflexer fungerade och dels att hon inte har satt i halsen (då hade nog varit helt tyst).

Jag hade också vissa saker som jag såg som ”terapimat”, dvs saker som jag kände mig trygg med att ge. Det var till exempel tunna gurkskivor, pasta i olika former och hyfsat välkokt (inbillade mig att den föll sönder lättare i munnen), kokt broccoli, rivet äpple eller päron, köttstrimlor, stekt ägg, pannkakor, ärtor och majs, mogen melon och välmogen banan delad på längden. Detta är på inget sett saker som objektivt har mindre risk att bli satt i halsen, för allt kan verkligen sättas i halsen (inklusive puré) utan det var saker jag personligen kände mig trygg med. Någon annan kanske har helt andra saker.

En annan sak jag gjorde var att jag pysslade med annat medan Eden åt, för att inte överföra min rädsla på henne. Jag var hela tiden i närheten av henne med stenkoll, men jag lät henne äta i fred utan mina ångestfyllda hökögon på sig. Dag för dag blev det lättare och plötsligt en dag kändes det helt tryggt att ge vilka bitar som helst.

Vi började med BLW när Eden var ett halvår då hon tydligt visade att hon inte ville bli matad (till och med skeden med D-dropparna var ett krig). Nu har hon precis fyllt ett år och vi ger henne mat i alla möjliga storlekar och former (förutom i slantar och kulor, såklart). Jag är fortfarande rädd för att hon ska sätta i halsen (det är nog alla, eller?), men rädslan hindrar mig (eller hennes pappa för den delen) inte från att erbjuda Eden all möjlig mat.

Jag skriver ofta jag, men detta handlar även om Edens pappa. Han var i början starkt emot att ge bitar då han tyckte det kändes helt bisarrt att riskera livet på sitt barn när ”det finns skedar och mixer”. ”En del barn behöver bli tvingade i mat för att lära sig” sa han. Men vi kunde tillsammans konstatera vi att rädslan var bådas och att vi måste lita på Edens förmåga. Nu är vi båda glada att Eden BLW:ats från start för hon äter på egen hand medan många jämnåriga och äldre nu måste lära sig äta själva. Vi är övertygande om att BLW varit helt rätt för oss alla tre även om vi fick genomgå en rejäl mental utmaning i början. Den utmaningen har sannolikt passerat obemärkt förbi Eden..

Någon som känner igen sig? Eller har andra erfarenheter eller tankar? Kommentera gärna! Och skulle du vilja veta mer, maila mig gärna.

Jättebra och inte så jättebra med BLW

Vi började med BLW när jag konstaterat att Eden inte ville bli matad. Jag hade då testat en variation av gröt och puréer men det gick inte och att tvinga i Eden ”en flygande sked för mamma” var inte ett alternativ för oss. 

Jag är glad att vi blev inspirerade och övertygade att börja med BLW för det känns så rätt. I detta inlägg tänkte jag lista vad vi tycker är jättebra och inte så jättebra med BLW för oss, med att inte (sked)mata. 

Jättebra med BLW 

Det är verkligen smidigt att servera samma mat som vi andra äter. Ekonomiskt blir det också, inbillar har mig. 

Att BLW bidrar till att Eden utvecklar sina förmågor. För varje dag förvånas jag över hur skickligt hon hanterar maten, allt från majskorn och ärtor till apelsinklyftor och spaghetti. 

Att få se Edens glädje i att upptäcka och utforska alla möjliga olika smaker, konsistenser, former och färger. Stort plus här! 

Varken jag eller Peter behöver mata Eden utan vi äter allihopa samtidigt. Roligt och enkelt. 

Eden lär sig äta och dricka själv med en gång. Så coolt. 

Inte så jättebra med BLW 

Ibland blir det ganska jättekladdigt, och jag gillar inte kladd. Men, å andra sidan ligger ju kladd i BLWs natur med tanke på hela upptäcka- och utforskabiten. Och DEN gillar jag. Sen tror jag att det är kladdigt när små barn äter oavsett om de äter själva eller blir matade. Kladd - utforska: 0-1 

En annan sak jag upplever lite omständlig är att praktisera ”ren” BLW på språng. Det ska liksom roddas med bra stol, ren bricka och mat som ska funka. För oss blir det ofta klämmis, riskaka, grötpinne eller maten jag äter i så lämplig form som möjligt. Och amning om Eden vill. Burk och sked ser smidigt ut, iallafall om barnet öppnar munnen, annars ser det sjukt svettigt ut. 

Det är svårt att veta hur mycket barnet får i sig. Barnstyrt är häftigt, men vissa dagar hade det varit skönt att veta att ”nu har hon fått i sig si och så mycket och kommer klara sig X antal timmar!”. Men detta ligger ju helt hos mig och har kanske inte med BLW att göra, egentligen. Med ändå. 

Sätta-i-halsen-rädslan. Ja, jag har den för nej, jag är inte tuff. Påläst är jag, men här tar emotion över logik och fakta. Jag kämpar mot mina demoner. Edens glädje - Rädslan: 1-0

The power of majskroks

Jag packade ju ner ca 30 majskrokar som, tillsammans med klämmisar, var en del av ”plan b” om jag inte skulle komma över annat lämpligt att pilla med. Det visade sig vara ett osmart drag att inte packa ner en sisådär 3-4 påsar. För faktum är att majskrokar verkligen är en alldeles suverän sysselsättning, men eftersom Eden är mitt första barn upptäcker jag detta först nu. Synd att majskrokar inte innehåller massa näring dock.

Jag gick på jakt förut efter nya majskrokar, men de verkar vara ett sällsynt (skandinaviskt?) fenomen här nere. Eftersom kex i alla dess former inte känns aktuellt för oss (men uppenbart för resten av världen) så köpte jag riskakor istället. Jag hittade en ekologisk variant som var riktigt spröda och smälte i munnen precis som majskrokarna. De visade sig vara ungefär hälften så kul, men iallafall dubbelt så kladdfria.

Roligt med sida om BLW

Jättekul att vara med här. Först funderade jag på ifall jag verkligen hade tid, att hinna med saker har ju blivit min svaga punkt sedan vi fick barn för drygt tio månader sedan. Men är det något jag hinner så är det att hänga på internet medan barnet sover intill mig, så jag tänkte att det här kan ju vara roligt att vara med om. Precis när jag blev tillfrågade hade hon dessutom börjat acceptera att jag faktiskt lämnar henne ensam i sängen också någon timme på kvällen, så helt plötsligt hade jag ju oceaner av tid att göra av med kvällstid (om man ignorerar kök, tvätt, bröllopsplanering och liknande).

Vår BLW-resa började i september förra året. Några dagar efter sexmånadersdagen var det dags att testa kokt morot och omelett. Trots kväljningar var det mycket uppskattat. Numera är det inte så mycket hela morötter som serveras och vi ser inte många kväljningar heller. Istället äter hon ungefär samma mat som vi, kompletterat med mycket amning kvällar, nätter och morgnar men även en slurk ersättning här och där dagtid.

Pin It on Pinterest