Lila kålpanna med kyckling 

  
Igår blev det ett rejält ihopkok till middag. Eden är ganska förtjust i kål och detta blev ett lite nytt sätt att erbjuda det. Dessutom gör ju rödkålen att hela rätten blir lila!  Kommer definitivt göra detta igen och kanske vidareutveckla med fler grönsaker eller rent av testa utan kyckling och med linser istället. Jag hyvlar kålen med en osthyvel men det går ju precis lika bra att hacka eller strimla med kniv. Valde medvetet vitlökspulver istället för färsk vitlök då jag inte ville ha för skarp vitlökssmak. 

3 kycklingfiléer, tärnade

1 l riven/hyvlad röd- och vitkål 

1 l kycklingbuljong

2dl créme fraiche 

0,5dl grädde 

Smör till stekning 

Chiliflakes, vitpeppar, vitlökspulver och grillkrydda efter tycke och smak 

Bryn kycklingen i smör och krydda med kryddorna. Slå över buljongen, låt koka samman några minuter. Tillsätt créme fraiche och grädde och låt koka samman. Ha i kålen och låt puttra tills kålen är lagom ”al dente”. Servera med ris och exempelvis majs och broccoli för att tillsätta lite mer färg på tallriken. 

Enkel, men uppskattad, lövbiffgryta

  
Med ett barn som inte är speciellt stor i maten (eller i kroppen, för den delen) så är det alltid lika upplyftande att servera något som verkligen äts med stor aptit. Köttfärssås är en sådan sak, thaibiffsallad (Yam Nua) är en annan och hemmagjorda köttbullar en tredje. Annars är det få maträtter som får Eden att äta ordentligt. Fisk och alla slags vegobiffar ratas, till mammans stora sorg.

Ikväll gjorde jag hursomhelst en nygammal klassiker: lövbiffgryta med purjolök. Jag lät den puttra två timmar så att köttet blev härligt mört. En kan säkert göra på massa olika sätt och variera créme fraiche-sort, kryddning (färsk persilja är nog gott till) och ha i andra grönsaker men såhär blev det ikväll: 

Ca 4 vuxenportioner 

600g lövbiff 

1 gul lök 

3 vitlöksklyftor 

1/3 purjolök, gröna delen 

1 paprika 

1 burk créme fraiche 

0,5 dl vispgrädde

1 köttbuljongtärning

Svartpeppar

Smör eller olja 

0,75l vatten

Strimla lövbiff, lök, vitlök, purjolök och paprika. Bryn gul lök och vitlök i smör eller olja. När den gula löken är mjuk, ha i purjolöken och paprikan bryn tills även de är mjuka. Häll över alla grönsaker i en gryta, slå på lite vatten och låt puttra. Stek lövbiffstrimlorna i peppar tills de är helt genomstekta. Häll på vatten, ha i en buljongtärning och låt puttra några minuter. Slå sedan över köttet i grytan med grönsakerna och låt alltihop puttra på låg värme minst 1h. Ha sist i grädden och créme fraichen, låt koka ihop och servera sedan med valfri kolhydratkälla och barnets favoritgrönsaker. 

Detta med att heja på ätandet…

  
”Vroooom vroooom, här kommer flygplanet lastat med mat, ta en sked för mamma, å en för pappa! Duktiga du!” är inte helt sällsynt att höra vid matningen av barn. Min inställning till att berömma saker som egentligen inte är någon prestation (äta, kissa, bajsa, andas osv) är att det kanske inte behövs. Särskilt gäller ju begreppsapparaten ”duktig” med allt vad det står för. Jag har också tänkt att framförallt BLW bygger på barnets egen drift att stoppa i sig mat och att omgivningen inte behöver agera motor i detta. 

Jag ställde en fråga i en BLW-facebookgrupp (några tusen medlemmar) kring detta med uppmuntran av ätande och en överväldigande majoritet tyckte (å det bestämdaste) att en inte ska (behöver) uppmuntra eller heja på sitt barns ätande.

Eden är 13 månader och äter forfarande väldigt lite. Frukost och förmiddag äter hon absolut ingenting, till lunch ibland något litet och varannan till var tredje dag en vettig mängd till middag. Med lite tur ett par russin, kanske någon riskaka eller en halv klämpåse. Ofta vill hon inte ens sitta i barnstolen. Jag ammar fritt morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Samt natt, i olika omfattning. Jag känner ingen jättestress över detta, men kan samtidigt tillåta mig att längta till mer stabila rutiner med maten.

Häromveckan var vi hemma hos min mamma några dagar. Jag tycker det är meningsfullt att barnets nätverk hittar sina egna knep i umgänget med barnet (givetvis så länge det sker på barnets villkor och inom de ideologiska gränser familjen satt). Exempel: sätt att somna, sätt att leka, sätt att prata, sätt att toa, sätt att äta tillsammans. Barnet har ju rätt till en unik relation med alla sina nära, och ju mer genuin den relationen blir, desto bättre tycker jag. 

Tillsammans med min mamma åt Eden mer än någonsin. Jag var alltid närvarande, men min mamma fick liksom ansvara för matstunden. Detta var inte riggat utan det bara blev så. Vad gjorde hon då, min mamma? Lagade hon exceptionellt god mat? Nej, vi åt ungefär samma saker som vi gör hemma och dessutom med hundar som distraktion. Däremot interagerade hon betydligt mer med Eden än vad jag nånsin gjort. Inte hysteriskt berömmande som typ i inledningen på detta inlägget, men på en nivå som kändes väldigt naturlig och behaglig. Och rolig för alla inblandade. Min mamma liksom lekte fram och uppmuntrade allt Eden gjorde med brödbitarna, broccolin, vinbären och besticken. Det lös i ögonen på Eden och matstunden blev en upplevelse för många fler sinnen än bara syn, smak och känsel.

Eden har såklart haft upplevelserika matstunder med mig och Peter också, men inte på samma nivå som med min mamma. Jag brukar ibland leka med att gömma maten i min hand, att fråga var olika saker på brickan är, ge lite uppdrag (”Kan Eden stoppa pastan i munnen?” eller ”Får mamma smaka?”) och säga saker som ”Åh, vad gott det är!” men inte mycket mer än så.

Eden är ett socialt barn som föredrar att göra precis allt tillsammans med någon annan. Sova, leka, duscha, gå, pyssla, äta, borsta tänderna, klä på sig, städa, läsa. Så jag tvingas tänka: varför skulle matstunden och själva ätandet egentligen vara något annorlunda? Min ideologi har ju varit att inte heja och stoja med maten och framförallt inte berömma. Men, måste jag ju fråga mig själv, kan det vara så att min ideologi inte alls passar med Edens personlighet? Kan det vara så att Eden har ett behov av mer interaktion vid matbordet och av att ätandet blir mer en lek tillsammans, än (bara) ett utforskande på egen hand? Kanske inte för alltid, men under en period? Barn lär sig ju genom lek och somliga barn leker liksom bäst tillsammans med andra. 

Vad tänker ni om detta med att uppmuntra och ömsesidigt leka fram matstunden? Vad har ni för erfarenheter?

(Vill tillägga att jag inte skrivit detta inlägg i syfte att få input på just vår situation, utan jag har bara använt oss som ett exempel.) 

Äntligen lite fritid

20150812_230157-1

Äntligen kan jag göra sånt jag trodde att jag skulle hinna under föräldraledigheten medan barnet sov. Jag hade någon sorts föreställning om ett barn som man kunde lämna när hen sov, men så var det ju inte. Men nu senaste månaderna har jag börjat kunna lämna sängen vid 22-tiden på kvällen. I början gick tiden åt att plugga till en sista tenta och att fixa med BLW-sidan. Gissa vad jag föredrog?! Men nu har jag inga sådana måsten hängande över mig förutom alla hushållssysslor jag vande mig av med att göra när jag var så bunden till Isolde. Plötsligt finns tid till TV, sitta och prata med min man och att baka!

Både igår och idag testade jag att baka någon sorts havreäppelkaka. Kul med experiment i köket! Igår var det bara havregryn, äpple och kokosolja, lite för torrt. Isolde gillade dem å andra sidan och började ropa koka när jag plockade fram en och satt sen och sa koka under hela tiden hon åt dem. Vi hade hittills varit lite osäkra på ifall koka verkligen betydde kaka eftersom hon ju inte brukar få kakor, men uppenbarligen har hon lyckats snappa upp ordet någonstans i alla fall.

Idag la jag till lite annat, inspirerat av Tildas nöttoppar. Vi får se hur det smakar, kanske blir det ett recept att lägga upp i receptsamlingen?

Sockerfria nöttoppar med kokos

  

Jag prioriterar nötter i min egen kost då jag tycker att de är en kanonbra näringskälla med bra halter av mineraler, vitaminer och nyttiga fetter. Så när jag klurade på ett smidigt och säkert sätt att erbjuda Eden nötter (för hon gillar det verkligen) kom jag på nöttoppar. Att jag inte tänkt på det förut? Jag snickrade iallafall ihop ett recept utan socker och med kokos och russin. De blev riktigt lyckade! Eden ratar grötpinnar och nöttopparna känns som ett bra alternativ. 

Nöttoppar med kokos och russin, ca 12 st.

100g hasselnötter 

100g cashewnötter 

50g valnötter 

0,5dl riven kokos 

0,5dl mandelmjöl 

75g smält smör 

2 ägg 

1 tsk vaniljpulver 

1/2 pressad lime 

0,5dl russin 

Mixa nötterna lagom grovt i en matberedare. Tillsätt kokos, mandelmjöl, vaniljpulver, limejos, russin, ägg och smält smör. Mixa igen tills allt är väl blandat och smeten är klibbig men fast. Klicka ut på en plåt och grädda i mitten av ugnen i 175g i ca 15min. Topparna är genomgräddade när de är gyllene med lätt krispig yta både ovan och under. 

Sätta i halsen-rädsla och hur jag hanterade den

I detta inlägg kommer jag klä av mig själv lite grann, men det är en del som efterfrågat ett inlägg om rädslan för att sätta i halsen och därför skriver jag ett. 

Den absolut vanligaste reaktionen när en berättar om BLW är: ”Men är du inte rädd att hon ska sätta i halsen?!”. Till och med min mamma som är sjuksköterska, änka till en läkare, trebarnsmamma med sex barnbarn och som personifierar egenskapen hårdhudad deklarerade tidigt att bitar var något hon inte skulle våga ge till ett litet barn.

Och skräcken för att ens barn ska sätta i halsen är någonstans inte helt obefogad. Det handlar ju om en rädsla för något så fruktansvärt som döden. Rädslan kan jämföras med att ha en fobi där teoretisk kunskap (tex hunden är inte farlig) inte vinner över emotionen (hunden KAN attackera och bita mig) utan det krävs mer för att övervinna rädslan. Vissa föräldrar är rädda, andra inte och jag tycker ingen ska skämmas för att vara rädd för att ens barn ska sätta i halsen. Rädsla är en subjektiv upplevelse och innebär olika saker för olika människor. 

Jag var livrädd i början och övervägde länge att faktiskt tvinga i Eden puré (låter helt galet, jag vet) då jag såg framför mig att hon skulle drabbas av ett luftvägsstopp och dö. Detta scenario, att hon skulle sätta i halsen på riktigt, spelades upp i mitt huvud trots att jag läst hyllmeter om kräkreflex långt fram i munnen, om stora bitar att börja med, om att låta barnet styra intaget själv, om att kväljningar/klökningar är en normal och bra skyddsreflex och om att lita på barnets förmåga. Jag såg videos gång på gång hur jag skulle göra för att dunka i ryggen och jag övade på att vända Eden i mitt knä och klappa i ryggen så att situationen inte skulle vara helt obekant. Jag överkokade broccoli och pasta och jag försökte länge med att göra henne intresserad av sked och puré. Såhär i efterhand känns det smått hysteriskt, men jag var ju rädd på riktigt.

Hur kom vi vidare, då? Ren KBT (kognitiv beteendeterapi, googla gärna om du vill bekanta dig med begreppet) faktiskt. Inte hos en psykolog eller annan terapeut, utan på egen hand och genom att äta tillsammans med vänner (med barn) som inte upplevde samma rädsla som jag.

Successivt gav jag större och större bitar och en dag (Eden var typ 6,5 månad) bestämde jag mig för att ”Nu får det bära eller brista, jag pallar inte vara rädd mer”. Jag började erbjuda mat i stora och små bitar och Eden bemästrande i princip allt. Jag intalade mig att varje klökning var något positivt (istället för att tillåta att stressen slå i taket) för det betyder dels att hennes reflexer fungerade och dels att hon inte har satt i halsen (då hade nog varit helt tyst).

Jag hade också vissa saker som jag såg som ”terapimat”, dvs saker som jag kände mig trygg med att ge. Det var till exempel tunna gurkskivor, pasta i olika former och hyfsat välkokt (inbillade mig att den föll sönder lättare i munnen), kokt broccoli, rivet äpple eller päron, köttstrimlor, stekt ägg, pannkakor, ärtor och majs, mogen melon och välmogen banan delad på längden. Detta är på inget sett saker som objektivt har mindre risk att bli satt i halsen, för allt kan verkligen sättas i halsen (inklusive puré) utan det var saker jag personligen kände mig trygg med. Någon annan kanske har helt andra saker.

En annan sak jag gjorde var att jag pysslade med annat medan Eden åt, för att inte överföra min rädsla på henne. Jag var hela tiden i närheten av henne med stenkoll, men jag lät henne äta i fred utan mina ångestfyllda hökögon på sig. Dag för dag blev det lättare och plötsligt en dag kändes det helt tryggt att ge vilka bitar som helst.

Vi började med BLW när Eden var ett halvår då hon tydligt visade att hon inte ville bli matad (till och med skeden med D-dropparna var ett krig). Nu har hon precis fyllt ett år och vi ger henne mat i alla möjliga storlekar och former (förutom i slantar och kulor, såklart). Jag är fortfarande rädd för att hon ska sätta i halsen (det är nog alla, eller?), men rädslan hindrar mig (eller hennes pappa för den delen) inte från att erbjuda Eden all möjlig mat.

Jag skriver ofta jag, men detta handlar även om Edens pappa. Han var i början starkt emot att ge bitar då han tyckte det kändes helt bisarrt att riskera livet på sitt barn när ”det finns skedar och mixer”. ”En del barn behöver bli tvingade i mat för att lära sig” sa han. Men vi kunde tillsammans konstatera vi att rädslan var bådas och att vi måste lita på Edens förmåga. Nu är vi båda glada att Eden BLW:ats från start för hon äter på egen hand medan många jämnåriga och äldre nu måste lära sig äta själva. Vi är övertygande om att BLW varit helt rätt för oss alla tre även om vi fick genomgå en rejäl mental utmaning i början. Den utmaningen har sannolikt passerat obemärkt förbi Eden..

Någon som känner igen sig? Eller har andra erfarenheter eller tankar? Kommentera gärna! Och skulle du vilja veta mer, maila mig gärna.

Pin It on Pinterest