BLW, amning och jobb

Denna vecka är det Nordiska amningsveckan, med fokus på amning och jobb. Ett utmärkt tema som förtjänar att uppmärksammas. På ett personligt plan berör det mig då jag just börjat jobba tre dagar i veckan. Amning för oss har mest karaktären av mys och mellanmål. En stund av återhämtning och en paus i vår dag. När jag började jobba hade vi inte planerat eller förberett något särskilt med tanke på amningen. Signe ammar fritt vilket innebär minst två men oftast betydligt fler amningstillfällen om natten (jag är för sömning för att hålla räkningen), ofta en gång på morgonen, sedan mellanmål förmiddag, eftermiddag och kväll. När jag jobbar missar hon alltså förmiddag och eftermiddag och får annat mellanmål istället. Vår utgångspunkt var att vi kör och ser vad som händer. Inget särskilt hände, de dagar jag är hemma ammar hon som vanligt, när pappa Robert är hemma äter hon annat. Väldigt odramatiskt än så länge. De har slagit pannkaksrekord (nio stycken plättar) och hittat egna rutiner för mellanmål.
BLW och amning passar utmärkt ihop och det är i min mening värdefullt på många plan. Amningsfrekvensen i landet går ned och de flesta barn ammas bara till de är knappt ett halvår. Livsmedelsverket trycker på en långsam matintroduktion och rekommenderar amning som en del av kosten till barnet är ett år, gärna längre. WHO till minst två, gärna längre. Ändå ammas inte ens 20% av Sveriges ettåringar. Den allmänna uppfattningen verkar vara ju snabbare amningsavslut, desto bättre. Denna känsla fick jag bekräftad på vårt första föräldragruppsmöte när Signe var tre månader. Vi var i stort sett de enda i en grupp på 20 bebisar som inte hade introducerat mat än eller planerade att göra det inom en snar framtid. 
Amning är en laddad och mytomspunnen företeelse. Jag är medveten om att alla inte kan eller vill amma och det är bra att modersmjölksersättning finns i de fallen. Jag skulle dock vilja hävda att långt fler skulle kunna och vilja om kunskapen om amning var större och myterna motarbetades. Amningshjälpen är en fantastisk organisation vars kurser borde vara tillgängliga för alla föräldrar. Jag är oerhört tacksam för att jag halkade in på deras amningskurs när jag var gravid. Det var oerhört skönt att ha koll på vad det var för mekanismer som styrde maskineriet och gav mig en tryggheti föräldraskapet på långt fler områden. 
Åter till amning och BLW. BLW är matintroduktion på barnets villkor. Ibland kan den aspekten skapa osäkerhet kring huruvida barnets villkor går ihop med nödvändigt näringsintag. Här fungerar amningen som ett förträffligt stöd för både bebis på kulinarisk upptäcksfärd och deras föräldrar. Laddningen kring måltiderna och dess mål försvinner genom vetskapen att barnet får i sig vad hen behöver genom dagens amning. 
En annan effekt av kombinationen BLW och amning är lite mer subtil och indirekt. Den underliggande synen på amning är att det är mer än bara mat. Det är också tröst och närhet, båda viktiga komponenter i det lilla barnets värld. Genom att låta bebis själv bestämma takt för tillvänjning av fast föda ger vi barnet erfarenheter av att bli lyssnad på och av att själv få bestämma över viktiga delar i deras tillvaro. Värdet av sådana upplevelser kan inte skattas nog högt i ett längre perspektiv. 
IMG_5937

 

Sötpotatispannkakor

20150920_143517-1

Förra helgen var det dags för brunch - bröd, skinka, ost, croque madame, frukt, smoothie och pannkakor. Denna gång var det inte vilka pannkakor som helst utan sötpotatispannkakor. Dem har jag velat göra i ungefär ett år, men eftersom jag ganska snabbt insåg vårt barns ointresse för pannkakor har jag avstått. Men nu på sistone har hon ändå ätit lite när det bjuds på pannkakor och med en massa andra gäster också var det roligt att göra lite annorlunda pannkakor.

Pannkakorna var lyckade, åtminstone tyckte vi vuxna om dem. Isolde tyckte bättre om hallonsmoothien och åt i princip inget annat under brunchen. Jag hade gjort ett rejält lass pannkakor så det fanns kvar att äta även senare och när de inte skulle konkurrera med smoothie åt hon flera stycken. Väl värda att göra igen, men kräver lite förberedelser eftersom man behöver färdigbakad sötpotatis.

Receptet hittar ni här.

Lila kålpanna med kyckling 

  
Igår blev det ett rejält ihopkok till middag. Eden är ganska förtjust i kål och detta blev ett lite nytt sätt att erbjuda det. Dessutom gör ju rödkålen att hela rätten blir lila!  Kommer definitivt göra detta igen och kanske vidareutveckla med fler grönsaker eller rent av testa utan kyckling och med linser istället. Jag hyvlar kålen med en osthyvel men det går ju precis lika bra att hacka eller strimla med kniv. Valde medvetet vitlökspulver istället för färsk vitlök då jag inte ville ha för skarp vitlökssmak. 

3 kycklingfiléer, tärnade

1 l riven/hyvlad röd- och vitkål 

1 l kycklingbuljong

2dl créme fraiche 

0,5dl grädde 

Smör till stekning 

Chiliflakes, vitpeppar, vitlökspulver och grillkrydda efter tycke och smak 

Bryn kycklingen i smör och krydda med kryddorna. Slå över buljongen, låt koka samman några minuter. Tillsätt créme fraiche och grädde och låt koka samman. Ha i kålen och låt puttra tills kålen är lagom ”al dente”. Servera med ris och exempelvis majs och broccoli för att tillsätta lite mer färg på tallriken. 

Oplanerad introduktion av bestick

Vi har verkligen inte haft någon plan för hur bestick skall introduceras. Det har blivit att vi hipp som happ har haft bestick framme vid vissa måltider och oftast har hon varit intresserad av att testa dem. Idag fick hon för första gången något i munnen med hjälp av en gaffel helt på egen hand. Ett björnbär var lagom stort, mjukt nog att spetsas på en trubbig barngaffel och oregelbunden till formen så att den inte rullar iväg. Hurra så roligt att se hennes glädje över den lyckade fångsten!

 

 

Västkust mot West Coast

Vi har flugit en tredjedel runt jorden och hamnat i San Fransisco. En mastig flygresa på 14 timmar och tidsskillnad på nio timmar jämfört med Göteborg. Jag är så imponerad av lilla Signes tapperhet, hur hon kämpar mot jetlag och allt det nya. Imorse vaknade hon tidigt och hann somna igen när vi var ute för frukost och missade tyvärr stans absolut bästa pannkakor. Fluffiga drömmar med ricotta och citron… Tar med mig inspiration hem till våra pannkaksfrukostar.


Den stora utmaningen är att inte somna för natten vid eftermiddagsvilan. Jag kände mig så hemsk idag som väckte henne. Vi gick till en vegansk restaurang för middag och jag var lite orolig över om hon skulle orka med en måltid men hon petade i sig en hel del av allt det mumsiga vi beställde. Imorgon ska vi gå till min favoritmataffär i hela världen, Whole Foods Market. När jag bodde i USA var jag ibland där fler än en gång om dagen!

Enkel, men uppskattad, lövbiffgryta

  
Med ett barn som inte är speciellt stor i maten (eller i kroppen, för den delen) så är det alltid lika upplyftande att servera något som verkligen äts med stor aptit. Köttfärssås är en sådan sak, thaibiffsallad (Yam Nua) är en annan och hemmagjorda köttbullar en tredje. Annars är det få maträtter som får Eden att äta ordentligt. Fisk och alla slags vegobiffar ratas, till mammans stora sorg.

Ikväll gjorde jag hursomhelst en nygammal klassiker: lövbiffgryta med purjolök. Jag lät den puttra två timmar så att köttet blev härligt mört. En kan säkert göra på massa olika sätt och variera créme fraiche-sort, kryddning (färsk persilja är nog gott till) och ha i andra grönsaker men såhär blev det ikväll: 

Ca 4 vuxenportioner 

600g lövbiff 

1 gul lök 

3 vitlöksklyftor 

1/3 purjolök, gröna delen 

1 paprika 

1 burk créme fraiche 

0,5 dl vispgrädde

1 köttbuljongtärning

Svartpeppar

Smör eller olja 

0,75l vatten

Strimla lövbiff, lök, vitlök, purjolök och paprika. Bryn gul lök och vitlök i smör eller olja. När den gula löken är mjuk, ha i purjolöken och paprikan bryn tills även de är mjuka. Häll över alla grönsaker i en gryta, slå på lite vatten och låt puttra. Stek lövbiffstrimlorna i peppar tills de är helt genomstekta. Häll på vatten, ha i en buljongtärning och låt puttra några minuter. Slå sedan över köttet i grytan med grönsakerna och låt alltihop puttra på låg värme minst 1h. Ha sist i grädden och créme fraichen, låt koka ihop och servera sedan med valfri kolhydratkälla och barnets favoritgrönsaker. 

Tårtbakning

Inför Signes första födelsedag funderade jag över vilken slags tårta jag skulle bjuda på. Något som både barn och vuxna gillar och som inte är särskilt avancerad och kan bakas i sista stund med ett barn hängandes på magen om så krävs. Jag kollade efter recept på chokladkaka på mandelmjöl och formulerade därefter följande recept som efter en provbakning blev godkänt direkt. Jordnötssmörsmörkräm är en modifierad variant av cupcake-frosting som jag var tokig i när jag bodde i USA.

Chokladtårta med jordnötssmörsmörkräm
Räckte till 7 vuxna och 5 barn 🙂 plus några bitar över till nästa dag.

30 dadlar utan kärnor
150 g rumsvarmt smör
6 dl mandelmjöl
12 msk kakao
6 ägg
1/2 tsk vaniljpulver

175 grader 10 minuter

Mixa dadlar med smör till en jämn smet. Blanda mandelmjöl, kakao och vaniljsocker och rör sedan ned smörblandning och ägg. Rör till en jämn smet som bredes ut i långpanna (täcker inte riktigt hela) och gräddas i 175 grader i 10 min.

Jordnötssmörsmörkräm:

10 dadlar
100 g rumsvarmt smör
2-3 msk jordnötssmör
Ca 1/2 dl av valfri mjölk

Mixa smöret med dadlarna och rör i jordnötssmöret. Använd elvisp om du vill. Blanda i vaniljpulver och mjölk, späd med mer mjölk till krämig konsistens.
När kakan har svalnat, skär två lika stora bitar, bred jordnötssmörsmörkräm på en bit och lägg den andra ovanpå. Bred ut vispad grädde på ovansidan och dekorera med riven choklad.

Om du vill göra fler lager kan du skära tre bitar av din tårtbotten och lägga antingen två lager jordnötssmörsmörkräm eller ett lager mosad banan som variation.
Lycka till!

Detta med att heja på ätandet…

  
”Vroooom vroooom, här kommer flygplanet lastat med mat, ta en sked för mamma, å en för pappa! Duktiga du!” är inte helt sällsynt att höra vid matningen av barn. Min inställning till att berömma saker som egentligen inte är någon prestation (äta, kissa, bajsa, andas osv) är att det kanske inte behövs. Särskilt gäller ju begreppsapparaten ”duktig” med allt vad det står för. Jag har också tänkt att framförallt BLW bygger på barnets egen drift att stoppa i sig mat och att omgivningen inte behöver agera motor i detta. 

Jag ställde en fråga i en BLW-facebookgrupp (några tusen medlemmar) kring detta med uppmuntran av ätande och en överväldigande majoritet tyckte (å det bestämdaste) att en inte ska (behöver) uppmuntra eller heja på sitt barns ätande.

Eden är 13 månader och äter forfarande väldigt lite. Frukost och förmiddag äter hon absolut ingenting, till lunch ibland något litet och varannan till var tredje dag en vettig mängd till middag. Med lite tur ett par russin, kanske någon riskaka eller en halv klämpåse. Ofta vill hon inte ens sitta i barnstolen. Jag ammar fritt morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Samt natt, i olika omfattning. Jag känner ingen jättestress över detta, men kan samtidigt tillåta mig att längta till mer stabila rutiner med maten.

Häromveckan var vi hemma hos min mamma några dagar. Jag tycker det är meningsfullt att barnets nätverk hittar sina egna knep i umgänget med barnet (givetvis så länge det sker på barnets villkor och inom de ideologiska gränser familjen satt). Exempel: sätt att somna, sätt att leka, sätt att prata, sätt att toa, sätt att äta tillsammans. Barnet har ju rätt till en unik relation med alla sina nära, och ju mer genuin den relationen blir, desto bättre tycker jag. 

Tillsammans med min mamma åt Eden mer än någonsin. Jag var alltid närvarande, men min mamma fick liksom ansvara för matstunden. Detta var inte riggat utan det bara blev så. Vad gjorde hon då, min mamma? Lagade hon exceptionellt god mat? Nej, vi åt ungefär samma saker som vi gör hemma och dessutom med hundar som distraktion. Däremot interagerade hon betydligt mer med Eden än vad jag nånsin gjort. Inte hysteriskt berömmande som typ i inledningen på detta inlägget, men på en nivå som kändes väldigt naturlig och behaglig. Och rolig för alla inblandade. Min mamma liksom lekte fram och uppmuntrade allt Eden gjorde med brödbitarna, broccolin, vinbären och besticken. Det lös i ögonen på Eden och matstunden blev en upplevelse för många fler sinnen än bara syn, smak och känsel.

Eden har såklart haft upplevelserika matstunder med mig och Peter också, men inte på samma nivå som med min mamma. Jag brukar ibland leka med att gömma maten i min hand, att fråga var olika saker på brickan är, ge lite uppdrag (”Kan Eden stoppa pastan i munnen?” eller ”Får mamma smaka?”) och säga saker som ”Åh, vad gott det är!” men inte mycket mer än så.

Eden är ett socialt barn som föredrar att göra precis allt tillsammans med någon annan. Sova, leka, duscha, gå, pyssla, äta, borsta tänderna, klä på sig, städa, läsa. Så jag tvingas tänka: varför skulle matstunden och själva ätandet egentligen vara något annorlunda? Min ideologi har ju varit att inte heja och stoja med maten och framförallt inte berömma. Men, måste jag ju fråga mig själv, kan det vara så att min ideologi inte alls passar med Edens personlighet? Kan det vara så att Eden har ett behov av mer interaktion vid matbordet och av att ätandet blir mer en lek tillsammans, än (bara) ett utforskande på egen hand? Kanske inte för alltid, men under en period? Barn lär sig ju genom lek och somliga barn leker liksom bäst tillsammans med andra. 

Vad tänker ni om detta med att uppmuntra och ömsesidigt leka fram matstunden? Vad har ni för erfarenheter?

(Vill tillägga att jag inte skrivit detta inlägg i syfte att få input på just vår situation, utan jag har bara använt oss som ett exempel.) 

Äntligen lite fritid

20150812_230157-1

Äntligen kan jag göra sånt jag trodde att jag skulle hinna under föräldraledigheten medan barnet sov. Jag hade någon sorts föreställning om ett barn som man kunde lämna när hen sov, men så var det ju inte. Men nu senaste månaderna har jag börjat kunna lämna sängen vid 22-tiden på kvällen. I början gick tiden åt att plugga till en sista tenta och att fixa med BLW-sidan. Gissa vad jag föredrog?! Men nu har jag inga sådana måsten hängande över mig förutom alla hushållssysslor jag vande mig av med att göra när jag var så bunden till Isolde. Plötsligt finns tid till TV, sitta och prata med min man och att baka!

Både igår och idag testade jag att baka någon sorts havreäppelkaka. Kul med experiment i köket! Igår var det bara havregryn, äpple och kokosolja, lite för torrt. Isolde gillade dem å andra sidan och började ropa koka när jag plockade fram en och satt sen och sa koka under hela tiden hon åt dem. Vi hade hittills varit lite osäkra på ifall koka verkligen betydde kaka eftersom hon ju inte brukar få kakor, men uppenbarligen har hon lyckats snappa upp ordet någonstans i alla fall.

Idag la jag till lite annat, inspirerat av Tildas nöttoppar. Vi får se hur det smakar, kanske blir det ett recept att lägga upp i receptsamlingen?

Sockerfria nöttoppar med kokos

  

Jag prioriterar nötter i min egen kost då jag tycker att de är en kanonbra näringskälla med bra halter av mineraler, vitaminer och nyttiga fetter. Så när jag klurade på ett smidigt och säkert sätt att erbjuda Eden nötter (för hon gillar det verkligen) kom jag på nöttoppar. Att jag inte tänkt på det förut? Jag snickrade iallafall ihop ett recept utan socker och med kokos och russin. De blev riktigt lyckade! Eden ratar grötpinnar och nöttopparna känns som ett bra alternativ. 

Nöttoppar med kokos och russin, ca 12 st.

100g hasselnötter 

100g cashewnötter 

50g valnötter 

0,5dl riven kokos 

0,5dl mandelmjöl 

75g smält smör 

2 ägg 

1 tsk vaniljpulver 

1/2 pressad lime 

0,5dl russin 

Mixa nötterna lagom grovt i en matberedare. Tillsätt kokos, mandelmjöl, vaniljpulver, limejos, russin, ägg och smält smör. Mixa igen tills allt är väl blandat och smeten är klibbig men fast. Klicka ut på en plåt och grädda i mitten av ugnen i 175g i ca 15min. Topparna är genomgräddade när de är gyllene med lätt krispig yta både ovan och under. 

Pin It on Pinterest

Dela