Matintro i skärgården

Bild på böcker
På sexmånadersdagen fick A smaka på lite mat. Vi fegade lite med en okokt morot som hon angrep med stort nöje. Vi diskuterade lite ifall det var säkrare eller farligare att ge moroten just okokt. När det gäller så hårda saker som tex morot och äpple bör man vara medveten att det är en kvävningsrisk om barnet kan få av bitar. I just detta fall bedömde vi att hon inte skulle kunna få av annat än flisor, vilket vi tyckte var lagom för första gången. Men egentligen är ju tanken att barnet faktiskt ska äta av maten och då behöver maten vara så mjuk att den kan mosas mellan käkarna.

Resten av helgen fick hon lite bättre saker, bland annat gurka, potatis och kyckling. Hittills har hon varit väldigt intresserad av allting vi har erbjudit henne och hon blir väldigt frustrerad när hon har fått ner allting på golvet utan att vi har hunnit ersätta det med nytt.

Mentala förberedelser

Bild på böcker
Jag har ju redan skrivit om praktiska förberedelser inför att börja med BLW, men den mentala biten är nog ännu viktigare. Egentligen behöver man ju inte förbereda något annat praktiskt än att skaffa en barnmatstol. Viktigare är då veta hur BLW fungerar för att bli redo. Hur gör man, vad innebär egentligen baby led weaning? Ofta är man kanske ganska ensam bland dem man känner om att ens känna till BLW, även om det är något som blivit mycket vanligare de senaste åren. För tre år sidan var det ingen bland mina bekanta som körde BLW, nu är det flera stycken.

För att bli bekant med metoden behöver man läsa på. Ett bra ställe att börja är ju så klart här på sidan, tex här. Sen kan man kanske fortsätta med en BLW-bok, det finns både på engelska och svenska. I facebookgrupper kan man ta del av andras erfarenheter och ställa frågor. Många instagrammar på temat, så det går att hitta mycket där också. På sidan med Lästips har vi sammanställt information både om böcker, facebookgrupper och instagramkonton.

Något som oroar många, även dem som tilltalas av tanken om BLW och bestämt sig för att det är rätt för dem, är rädslan för att barnet ska sätta i halsen. För att förbereda sig här och komma över denna oro tror jag det är viktigt att förstå metoden. Att veta skillnaden på att kväljas (klökas, på engelska gag) och att sätta i halsen, dvs ha ett luftvägsstopp (på engelska choke) är också viktigt. Det är väldigt vanligt att bebisarna får kväljningar och det kan se ganska otäckt ut även om det egentligen är ofarligt.

Men viktigast är ändå att veta vad man faktiskt ska göra om det vill sig så illa att bebisen faktiskt får luftvägsstopp, oavsett om man oroar sig eller inte, oavsett om man kör BLW eller inte. Vi har skrivit om säkerhetsaspekten här. När I var liten hade vi inte möjlighet att gå en kurs i första hjälpen, men vi gick en när hon blivit lite äldre. Vi går inte en ny kurs nu, men vi läser ändå på igen och tittar på filmer om hur man ska göra vid luftvägsstopp.

Här skriver Tilda om hur hon övervann sin rädsla för att bebisen skulle sätta i halsen.

Inför matintro den här gången har jag läst en hel del i amerikanska facebookgrupper men även lånat Sara Asks Första hjälpen vid matbordet. Den handlar inte om BLW, även om metoden tas upp där. För mig har den istället varit värdefull när det gäller hur storasyster äter eller inte äter, vad som är tillräckligt med mat och vilka fighter gällande maten som är värda att ta (typ inte så många, huvudsaken är att ungen äter).

Det här med att sitta


För att det ska vara säkert för bebisen att äta behöver hen kunna sitta upp utan att sjunka ihop eller trilla åt sidan, detta för att minska risken att sätta i halsen och, ifall olyckan är framme ändå, kunna hosta upp maten.

Detta gör att det inte räcker med att barnet är sex månader för att börja med BLW utan även behöver kunna sitta upp tillräckligt bra. Sista kriteriet, att barnet ska vara intresserat och kunna föra mat till munnen, blir ju lite av en självklarhet. Går ju inte att börja äta om bebisen inte kan få in maten i munnen.

Jag läste nyligen i en facebookgrupp där en förälder var orolig över att hon hört att barn satt utan stöd först vid åtta månader och då undrade dels om det är den ålder man kan förvänta sig och om man skulle vänta så länge. Hon överöstes då av svar från andra föräldrar vars barn minsann hade suttit redan när de var fyra och fem månader. Men faktum kvarstod ju, hennes barn satt inte än. Vad gör man då?

Detta är en relevant fråga för oss, för snart är A sex månader och hon sitter inte riktigt så att vi är nöjda än. Hon sitter absolut inte utan stöd, men även med stöd i en barnstol sjunker hon ihop lite väl mycket. Det beror lite på dagsform. Redan för över en månad sedan kunde hon sitta utan ryggstöd i barnvagnen med rätt stöd på sidorna, men andra dagar sjunker hon mest ihop. Idag när vi testade blev vi till och med oroliga att hon skulle slå huvudet i bordshörnet.

I många BLW-forum anges att barnet ska sitta utan stöd eller ”unassisted” på engelska. Men behövs det verkligen? I Rapleys BLW-bok står det ”Ensure that your baby is supported in an upright position while she is experimenting with food. In the early days you can sit her on your lap, facing the table. Once she is in a highchair, use small cushions or rolled-up towels to keep her pright and at the right level with the tray or table.

Svenska Livsmedelsverket nämner inget annat tecken på att barnet är redo för mat än ålder och intresse, men Storbritanniens NHS tar upp olika kriterier och ett av dem är att barnet kan stanna i sittande position och hålla huvudet stadigt. Även Kanadas rekommendationer manar till att se till att barnet sitter upprätt. Detta är intressant eftersom båda länderna faktiskt rekommenderar större bitar från början.

Baserat på dessa olika rekommendationer är vår slutsats att bebisen inte behöver sitta helt själv, men med stöd måste hen ändå kunna sitta rakt för att det ska vara säkert. Vi kanske inte kommer ge mat direkt på sexmånadersdagen, men vi kommer ändå börja snart, men bara då A är pigg nog att sitta tillräckligt bra.

Praktiska förberedelser

pipmuggar och bambubestick
Det börjar närma sig. Några veckor kvar bara, förutsatt att hon kan sitta tillräckligt bra när hon är sex månader. Så vad gör vi för att förbereda oss?

Nya haklappar är införskaffade. Jag gillar fortfarande Åhléns haklappar, även om mönstret är ändrat. Passade på att köpa fyra stycken härom veckan. Sen får vi se om haklappar och uppdragna ärmar räcker för den här ungen. Det funkade med storasyster, men jag har förstått att många andra behöver mer heltäckande skydd. Att äta naken är i alla fall inget alternativ, orkar verkligen inte bada eller duscha barnet efter varje måltid. Båda våra barn har, milt sagt, starkt ogillat att bada, så det är inte aktuellt att köra på den varianten.

Ett tag tänkte jag att vi skulle skaffa fler tallrikar också, men insåg sen att storasyster började med tallrik först runt året. Innan dess åkte de alltid i golvet, så vi la bara maten på bordet. Bestick började hon använda lite tidigare, men det är nog fortfarande långt borta här. Men vi har några trevliga bambuskedar som maten fastnade ganska bra på, dem lär vi introducera tidigare ifall vi ska ge laddade skedar med något.

Något att dricka i behövs också. Kanske inte med en gång, men relativt snart. Hon kommer ju börja med ersättning framåt nio månader inför att jag ska börja jobba, så det är ju bra att introducera mugg redan från början. Där har vi redan testat igenom ett antal olika varianter med första barnet, så nu kör vi direkt på pipmugg från Nuk och Pura.

Slutligen så behöver hon något att sitta på. Det blir en till Stokke Tripp Trapp. Vi är nöjda med den till storasyster så det får bli en till. Gillar att barnet kommer nära bordet i den, jämfört med Ikeas Antilop där det blir ett utrymme mellan barnet och bordet/brickan. Under stolen lägger vi Ikeas golvskydd Kolon för att skydda golvet från alla matrester som kommer flyga över rummet.

Oj, vad hände här?


Hoppsan, här gick man på toa och missade bebisens matintroduktion. Eller, ärligt talat är jag ganska säker på att hon faktiskt inte fick in något i munnen, men storasyster försökte i alla fall så gott hon kunde.

För den som blev osäker, så här gör man alltså inte.

Mejeriprodukter före ett år


Får man ge komjölk till barn under ett år? Detta är en fråga som dyker upp titt som tätt i olika facebookgrupper. Svaret på frågan blir ofta felaktigt att det är mjölk som måltidsdryck man ska undvika men det är helt ok att ge i andra former än just måltidsdryck. Men det handlar inte om hur det serveras utan hur mycket man ger av det.

Så här skriver Livsmedelsverket i sina kostråd för spädbarn:
Vänta med att ge mjölk som dryck och större mängder fil eller yoghurt tills barnet har fyllt ett år. Mjölk innehåller i och för sig många viktiga vitaminer och mineraler, men bara lite järn. Om barnet får mycket mjölk eller mjölkprodukter är det risk att barnet inte orkar äta tillräckligt av annan mat, som är mer järnrik. Genom bröstmjölk, ersättning eller så kallad tillskottsnäring får barnet dessutom tillräckligt med mjölk ändå, som är bättre anpassad till barnet.
Källa Livsmedelsverket

Läser man Livsmedelsverkets rekommendationer så handlar det om att komjölk inte innehåller tillräckligt med järn och ger man i för stora mängder så orkar barnet inte äta tillräckligt av annan mat med mer järn. Detta gäller alltså både om det är mjölk i pipmugg, yoghurt i skål, gröt baserad på mjölk och så vidare.

Sen behöver man inte undvika komöjlk helt och hållet, utan det är helt ok att ha som en del i maten, men särskilt under matintroduktionen är detta ändå något att tänka på. Äter barnet redan en massa järnrika produkter bör mjölken inte vara så mycket att fundera över.

En del brukar lyfta fram att kalciumet i mjölken hämmar järnupptaget och att det skulle vara skälet till att komjölk bör undvikas första året. Enligt ovan är detta alltså inte skälet och det råder viss oklarhet kring ifall kalcium verkligen hämmar järnupptaget. Mer information finns i Livsmedelsverkets Råd om mat för barn 0-5 år, avsnittet om järn.

Kanske tänker man att man kan ge någon annan mjölk istället, tex havremjölk eller kokosmjölk. Men som sagt, det handlar inte om att undvika komjölk, utan att det man erbjuder istället ska vara mer rikt på järn. Tar vi då havremjölk innehåller det 0,5 mg järn per 100 g havremjölk. Detta är visserligen mer än komjölk som har 0,02 mg per 100 g, men ändå inte särskilt mycket. Kokosmjölk å andra sidan innehåller 1,6 mg per 100 g, vilket är markant mer, men tittar man i den här listan så finns det ca 500 livsmedel som har högre järnvärde. Särskilt för oss som kör BLW borde det vara lätt att hitta något där att ge istället.

Snart, men inte än


Snart fyra månader gammal. En del bebisar börjar äta redan då, till och med tidigare. Vårt mål är istället att helamma sex månader, ser inget skäl att inte följa WHO:s rekommendation. Lilla A har inte visat något intresse alls för mat än och när jag tittar på henne är det svårt att förstå att andra bebisar faktiskt visar intresse i den här åldern.

Med storasyster upplevde jag inte heller att hon var så intresserad före sexmånadersdagen. Någon dag innan snodde hon faktiskt en gurkbit från min smörgås en gång när jag bar både henne och smörgåsen. Ungefär vid samma period satt hon i sin pappas knä medan han läste en tidning och då passade hon på att äta en bit av den, men bortsett från dessa två episoder lyckades vi vänta till strax efter sexmånadersdagen med matintroduktionen.

Sen återstår förstås att se att A uppfyller de andra kriterierna för att börja äta när hon är sex månader. Hon försöker redan sitta upp, men det är långt kvar innan hon kan styra kroppen så pass bra. När det gäller att greppa saker så gör hon det när något råkar komma i närheten, men fortfarande utan kontroll.

Det kommer bli roligt att kunna dela med mig här om vårt matäventyr. Storasyster var redan över året när vi lanserade hemsidan, så det blev inte särskilt mycket bloggande kring hennes matintroduktion.

Storkok

Det här inlägget kommer att handla om en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig för att få småbarnslivet att rulla: storkok. Nu tycker ni säkert att jag överdriver, och det må hända att ni har rätt, att det finns viktigare saker att ta upp. Men som nybliven tvåbarnsmor kan jag bara säga att det om inte annat har gjort att jag, även under de här första två månaderna sedan min andra dotters födsel, inte bara kunnat hålla mig själv och resten av familjen någorlunda vid liv utan att vi faktiskt ätit ganska gott och hälsosamt.

Jag har mycket att säga om industrimat, men man måste ändå erkänna när de gör något bättre än en själv, och vad gäller att tillverka mat snabbt och billigt är de överlägsna mästare. Men vi privatpersoner kan ju också lära oss att göra egen snabbmat!

Som jag nämnde i mina tidigare inlägg är jag en stark förespråkare av att laga egen mat. Det finns en hel drös anledningar till det: bland annat för att man då vet vad som är i maten, det blir i regel både nyttigare än en köpt motsvarighet, man får en bättre förståelse för mat och själva lagandet kan vara meditativt. Sist men inte minst kan man anpassa maten efter alla möjliga variabler som tid, pengar, familjemedlemmars olika smaker och kanske vad man har i kylen just då. De flesta som inte lagar mat själva brukar då kontra med att det helt enkelt tar för mycket tid eller är för dyrt med riktig mat, och det är här storkoken kommer in.

Soppor

Storkok kan visserligen ta lite längre tid när du väl gör dem; det tar ju ändå ett antal timmar att koka ärtsoppa även om man låter ärtorna ligga i blöt i ett helt dygn innan. Men om man slår ut tiden på antal portioner och bestämmer sig för att göra 20 istället för 4, ja, då verkar det inte så galet längre att titta till den där grytan lite då och då under en söndagskväll när man ändå är hemma.

Vad gäller pris så slår nästan alltid hemlagad mat köpmat, och här går det ju att variera efter ens egna önskemål. En tumregel är dock att ju fler portioner du lagar, desto billigare kan det bli. Om du vill kan du ju göra storkok på de tio abborrarna du fick upp i helgen, fixa till en god svampsås från svampjakten i höstas och servera det med en färsk grönsallad gjord på salladsblad som du odlat själv i köksfönstret. Pris: grädden till såsen + salladsfröna = ca 20 kr.

Här är mina bästa fem tips för smidigt storkokande efter mina erfarenheter som bagare/konditor och mamma:

  • Planera. Fruktansvärt tråkigt, men just storkok är lite svårt att få ihop om man halvvägs kommer på att man inte har tomatsås hemma när man ska göra köttfärssås.
  • Var sak på sin plats. Inom restaurangvärlden kallas detta för ”mis-en-place”, vilket är franska för ”lägga på plats”. Vad jag menar med det är att när man väl ska laga maten är det bra om alla ingredienser och redskap är snabbt tillgängliga, att det är rent och snyggt på arbetsytorna, att man under lagandets gång ser till att hålla det städat samt att man när maten ska paketeras och frysas in ser till att märka plastpåsen/lådan med innehåll och gärna datum.
  • Ha torra och frysta basvaror som kryddor, oljor, såser, legymer, ris, gryn, mjöler och bär hemma.
  • Köp ett gäng silikon-/plastformar i olika storlekar. De går sedan att fylla med soppor, röror, wokar och liknande till de mindre magarna. Med frysta miniportioner har du hemlagad mat som är precis lika smidig att ta med eller äta hemma som barnmatsburkar!
  • Välj gärna att göra storkok på vattenrika rätter (d.v.s. grytor, wokar, soppor och såser då de klarar upptiningen bättre) och sådant som är enkelt att portionera ut (som köttbullar, biffar, gratänger eller pajer).

Extratips som kanske kan verka lite överkurs, men som är både klimatsmart och nyttigt: Gör dina egna buljonger! Köpebuljong, såser och kryddblandningar brukar mestadels bestå av salt och e-ämnen, så varför inte ta vara på det du ändå skulle slänga? Du kan börja lite lätt med att frysa in vattnet du kokade sparrisen i och ha i det i grönsakssoppan nästa vecka, så tar du vara på de näringsämnen som läckt ut i vattnet och ger kanske lite extra smak. Buljonger kan man göra hur goda (och avancerade) som helst: testa att ugnsbaka benen av den fileade kycklingen och sedan koka det med lite grönsaker!

Emma Lindahl, kostrådgivare

Kvällshungrig

Snart är Helmer 7 månader och vi har ännu inte stött på något han inte gillar. Han tycks gilla det mesta, men det är ju verkligen inte någon garanti för att det fortsätter så. Det kan dessutom ändras fort, så vi kör vidare på samma sätt som innan.

Vi har upptäckt att det uppstår en viss frustration när vi alla äter ihop, speciellt vid middagen. Han vill till varje pris ha min tallrik! Inte för att ta maten som ligger på utan för att spexa med den. Jag tänkte först att han kanske ville äta från min tallrik samtidigt som mig, men så var det inte heller. Spelar ingen roll om han får en egen tallrik. Jag är inte riktigt säker på vad specifikt det är han vill, de små och deras fixa idéer, så jag får luska vidare i detta. Han äter inte på tallrik än, vi serverar rätt på bordet. Så det kan helt enkelt vara så att han är intresserad av något han så sällan ser, alternativt att jag grejar med tallriken, då måste den vara väldigt festlig! Vem vet?

En annan upptäckt är att han är hiskeligt vrålhungrig på kvällen. Jag försöker alltid se till så han äter varannan till var tredje timma, speciellt på eftermiddagen, men hur nära middagstiden han än äter är han helt otroligt hungrig runt 17-snåret. Vill minnas att Vilmer var likadan. Äter de upp sig för natten tro?

Hur ska vi äta?

Hur ska vi äta? Den frågan är lätt att svara på när man pratar om barn: enligt BLW. En av mina favoritförfattare som skriver om mat och hälsa, Michael Pollan, har tillbringat en stor del av sin karriär med att studera matkulturer över hela världen och har kondenserat mattraditionernas visdom till sju ord: ”Eat food. Mostly plants. Not too much”.  Det här inlägget kommer att handla om just det, hur man enligt tradition äter gott och hälsosamt och hur det går hand i hand med BLW. För visst är det så, att något så simpelt som vad och hur man ska äta, idag har blivit en ständigt föränderlig vetenskap som få vet hur de ska förhålla sig till. Som förälder har man ju ansvaret inte bara för att ens barn frodas och mår bra för dagen: man lägger ju grunden för hela barnets framtida matvanor under de här första åren! Det är klart att man känner press redan där och om man dessutom tar med i beräkningen alla goda råd man får av släkt, vänner, Livsmedelsverket och inte minst industrin så är det inte konstigt att många står helt handfallna.

Anledningen till att jag förespråkar BLW är för att jag tycker om att det är mer av en filosofi än en metod, att det är intuitivt och att man genom att ge barn hel mat per automatik sätter dem på rätt spår. För sedan vi började försöka dela upp mat i deras beståndsdelar har den ena framstående forskaren efter den andra stolt deklarerat att nu - NU! - har vi äntligen svaret på hur vi egentligen ska äta! Och lika dumt som vi idag tycker att 1800-talets modersmjölksersättning var, som saknade både vitaminer och mineraler och som ledde till att barnen dog av bristsjukdomar, lika löjligt kommer man nog i framtiden tycka att 2010-talet och nutritionismens hälsopåståenden var. Det hela västvärlden har gjort de senaste två generationerna när vi lyssnat på förståsigpåare är att ingå i världens största experiment med resultatet att vi för första gången i modern tid har kortare förväntad livslängd än våra föräldrar.

Så om vi inte ska lita på dem som tittat på maten i mikroskop, vem ska vi då ta råd av? Antingen kan man gå den enkla vägen och göra som man alltid gjort, d.v.s. låta traditionen avgöra. Ju fler personer som har testat en maträtt eller ett sätt att äta och mått bra av det, och under ju längre tid de gjort det, desto större är sannolikheten att maten är bra för oss. Att följa mattraditionen har funkat så länge det har funnits människor, av den enkla anledningen att vi rent fysiologiskt är samma människor nu som för tusen år sedan.

IMAGE_4578

Den andra metoden för att avgöra vad vi behöver äta är lite mer handgriplig och går ut på att titta på vad det är för kropp som ska ta hand om maten. Vi börjar med den första delen av Michael Pollans sju visdomsord: ”Ät mat”. Ganska enkelt egentligen, men idag har vi även valet att äta industriprocessade matliknande produkter. Inte minst för småbarn finns en hel uppsjö av olika produkter i pulverform, i färgglada plastpåsar, tetrapack och glasburkar. Men en första anblick på ingredienslistan på barnmat avslöjar oftast minst en sak som inte går att få tag i naturen och som därför inte kan klassas som mat. Vi har utvecklats under hundratusentals år för att hantera just det som naturen har att erbjuda, och även om evolutionen till slut kommer att anpassa oss till industriprocessade produkter om vi fortsätter att utsätta oss för dem kommer det inte ske ordentligt på ett antal tusen år. Till dess bör alla som vill må bra hålla sig till mat, alltså råvaror, snarare än produkter.

Så hur ser vår kropp ut? För att det här blogginlägget inte ska bli en bok håller jag mig till början av matspjälkningsprocessen, för bara vår mun är fylld av ledtrådar till vad vi bör äta! Eftersom majoriteten av våra tänder är designade för att tugga snarare än att bita av och vi dessutom, till skillnad från rena köttätare, har saliv som hjälper till att bryta ner kolhydrater, får man anta att det andra rådet från Michael Pollan, ”Mestadels plantor”, stämmer bra. ”Men makaroner är ju gjorda av vete och vete är en planta!” Förvisso, men om vi går tillbaka till tänderna så är det uppenbart att vi ska tugga – och tugga länge! Snabbmakaroner skulle man kunna svälja hela, medan de rötter, nötter och andra växter som vi fått i oss under majoriteten av vår historia kräver en hel del av just tuggande för att man överhuvudtaget ska kunna få ner det. Och det är även där saliven kommer in: så kallade enzymer (mikroskopiska saxar) ”klipper sönder” kolhydraterna på mikronivå under tiden som käkarna ”mekaniskt” bryter ner dem på makronivå. Båda delarna tar tid, och den tiden har man om man exempelvis äter en rå morot.
Men om man ändå väljer matliknande produkter snarare än mat, vad händer då med tänderna? Som bland annat Ann Fernholm skriver om i sin bok ”Smakäventyret” är det bara folk med västerländsk diet som får problem med tänderna och käkarna. Problem som hål i tänderna, eller underutvecklade underkäkar som gör att tänderna behöver korrigeras med tandställning, fanns inte på stenåldern och dessa problem är inte heller vanliga i de samhällen som ännu inte gått över till västvärldens diet. Att barn får vänja sig vid riktig mat, att låta dem lära sig tugga och hantera hård mat redan från början är A och O för en bra (tand)hälsa!

Den sista delen av rådet, ”Inte för mycket”, är det nog få små barn – varken BLW:ade eller purématade - som behöver oroa sig för. Däremot är det uppenbarligen ett problem för många äldre barn, tonåringar och framför allt vuxna, och här tror jag verkligen att man kan underlätta för resten av livet genom att just välja BLW för sitt barn. Det finns två anledningar till detta: för det första får barnet lära sig att lyssna till sina egna hunger- och mättnadskänslor om man låter barnet själv avgöra hur mycket hen ska äta istället för att tvingas i en sista sked för mamma. För det andra är det mer naturligt att hela familjen sitter samlad för att äta om alla äter samma sak och om inte en i familjen måste lägga tid på att mata barnet. Om barnet får ta del av den sociala delen av måltiden kommer det naturligt att lära sig om ätandets när (ofta 3-5 gånger om dagen), vad (det som man alltid har ätit i deras familj, så klart!) och hur (långsamt så man hinner tugga och prata, ihop med andra så man har någon att prata med och bara så pass mycket så att det räcker till alla).

Ät mat. Mestadels plantor. Inte för mycket. Inget nytt under solen, sägs det, och det stämmer extra bra in på just mat. Erbjud det som alltid har fungerat för tidigare folk, om det så är sälspäck med torkad fisk som de äter på Grönland eller veganmat som man äter i Indien. Barn har i alla tider ätit just det vuxna har ätit och lärt sig älska alltifrån lutfisk till heta indiska grytor. Lita på traditionen, på ditt eget barns förmåga att lära sig hantera mat och visa ditt barn hur det är att vara människa i just er familj genom att låta barnet sitta med er kring lägerelden.

Emma Lindahl, kostrådgivare

Pin It on Pinterest

Dela