Mejeriprodukter före ett år


Får man ge komjölk till barn under ett år? Detta är en fråga som dyker upp titt som tätt i olika facebookgrupper. Svaret på frågan blir ofta felaktigt att det är mjölk som måltidsdryck man ska undvika men det är helt ok att ge i andra former än just måltidsdryck. Men det handlar inte om hur det serveras utan hur mycket man ger av det.

Så här skriver Livsmedelsverket i sina kostråd för spädbarn:
Vänta med att ge mjölk som dryck och större mängder fil eller yoghurt tills barnet har fyllt ett år. Mjölk innehåller i och för sig många viktiga vitaminer och mineraler, men bara lite järn. Om barnet får mycket mjölk eller mjölkprodukter är det risk att barnet inte orkar äta tillräckligt av annan mat, som är mer järnrik. Genom bröstmjölk, ersättning eller så kallad tillskottsnäring får barnet dessutom tillräckligt med mjölk ändå, som är bättre anpassad till barnet.
Källa Livsmedelsverket

Läser man Livsmedelsverkets rekommendationer så handlar det om att komjölk inte innehåller tillräckligt med järn och ger man i för stora mängder så orkar barnet inte äta tillräckligt av annan mat med mer järn. Detta gäller alltså både om det är mjölk i pipmugg, yoghurt i skål, gröt baserad på mjölk och så vidare.

Sen behöver man inte undvika komöjlk helt och hållet, utan det är helt ok att ha som en del i maten, men särskilt under matintroduktionen är detta ändå något att tänka på. Äter barnet redan en massa järnrika produkter bör mjölken inte vara så mycket att fundera över.

En del brukar lyfta fram att kalciumet i mjölken hämmar järnupptaget och att det skulle vara skälet till att komjölk bör undvikas första året. Enligt ovan är detta alltså inte skälet och det råder viss oklarhet kring ifall kalcium verkligen hämmar järnupptaget. Mer information finns i Livsmedelsverkets Råd om mat för barn 0-5 år, avsnittet om järn.

Kanske tänker man att man kan ge någon annan mjölk istället, tex havremjölk eller kokosmjölk. Men som sagt, det handlar inte om att undvika komjölk, utan att det man erbjuder istället ska vara mer rikt på järn. Tar vi då havremjölk innehåller det 0,5 mg järn per 100 g havremjölk. Detta är visserligen mer än komjölk som har 0,02 mg per 100 g, men ändå inte särskilt mycket. Kokosmjölk å andra sidan innehåller 1,6 mg per 100 g, vilket är markant mer, men tittar man i den här listan så finns det ca 500 livsmedel som har högre järnvärde. Särskilt för oss som kör BLW borde det vara lätt att hitta något där att ge istället.

Snart, men inte än


Snart fyra månader gammal. En del bebisar börjar äta redan då, till och med tidigare. Vårt mål är istället att helamma sex månader, ser inget skäl att inte följa WHO:s rekommendation. Lilla A har inte visat något intresse alls för mat än och när jag tittar på henne är det svårt att förstå att andra bebisar faktiskt visar intresse i den här åldern.

Med storasyster upplevde jag inte heller att hon var så intresserad före sexmånadersdagen. Någon dag innan snodde hon faktiskt en gurkbit från min smörgås en gång när jag bar både henne och smörgåsen. Ungefär vid samma period satt hon i sin pappas knä medan han läste en tidning och då passade hon på att äta en bit av den, men bortsett från dessa två episoder lyckades vi vänta till strax efter sexmånadersdagen med matintroduktionen.

Sen återstår förstås att se att A uppfyller de andra kriterierna för att börja äta när hon är sex månader. Hon försöker redan sitta upp, men det är långt kvar innan hon kan styra kroppen så pass bra. När det gäller att greppa saker så gör hon det när något råkar komma i närheten, men fortfarande utan kontroll.

Det kommer bli roligt att kunna dela med mig här om vårt matäventyr. Storasyster var redan över året när vi lanserade hemsidan, så det blev inte särskilt mycket bloggande kring hennes matintroduktion.

Storkok

Det här inlägget kommer att handla om en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig för att få småbarnslivet att rulla: storkok. Nu tycker ni säkert att jag överdriver, och det må hända att ni har rätt, att det finns viktigare saker att ta upp. Men som nybliven tvåbarnsmor kan jag bara säga att det om inte annat har gjort att jag, även under de här första två månaderna sedan min andra dotters födsel, inte bara kunnat hålla mig själv och resten av familjen någorlunda vid liv utan att vi faktiskt ätit ganska gott och hälsosamt.

Jag har mycket att säga om industrimat, men man måste ändå erkänna när de gör något bättre än en själv, och vad gäller att tillverka mat snabbt och billigt är de överlägsna mästare. Men vi privatpersoner kan ju också lära oss att göra egen snabbmat!

Som jag nämnde i mina tidigare inlägg är jag en stark förespråkare av att laga egen mat. Det finns en hel drös anledningar till det: bland annat för att man då vet vad som är i maten, det blir i regel både nyttigare än en köpt motsvarighet, man får en bättre förståelse för mat och själva lagandet kan vara meditativt. Sist men inte minst kan man anpassa maten efter alla möjliga variabler som tid, pengar, familjemedlemmars olika smaker och kanske vad man har i kylen just då. De flesta som inte lagar mat själva brukar då kontra med att det helt enkelt tar för mycket tid eller är för dyrt med riktig mat, och det är här storkoken kommer in.

Soppor

Storkok kan visserligen ta lite längre tid när du väl gör dem; det tar ju ändå ett antal timmar att koka ärtsoppa även om man låter ärtorna ligga i blöt i ett helt dygn innan. Men om man slår ut tiden på antal portioner och bestämmer sig för att göra 20 istället för 4, ja, då verkar det inte så galet längre att titta till den där grytan lite då och då under en söndagskväll när man ändå är hemma.

Vad gäller pris så slår nästan alltid hemlagad mat köpmat, och här går det ju att variera efter ens egna önskemål. En tumregel är dock att ju fler portioner du lagar, desto billigare kan det bli. Om du vill kan du ju göra storkok på de tio abborrarna du fick upp i helgen, fixa till en god svampsås från svampjakten i höstas och servera det med en färsk grönsallad gjord på salladsblad som du odlat själv i köksfönstret. Pris: grädden till såsen + salladsfröna = ca 20 kr.

Här är mina bästa fem tips för smidigt storkokande efter mina erfarenheter som bagare/konditor och mamma:

  • Planera. Fruktansvärt tråkigt, men just storkok är lite svårt att få ihop om man halvvägs kommer på att man inte har tomatsås hemma när man ska göra köttfärssås.
  • Var sak på sin plats. Inom restaurangvärlden kallas detta för ”mis-en-place”, vilket är franska för ”lägga på plats”. Vad jag menar med det är att när man väl ska laga maten är det bra om alla ingredienser och redskap är snabbt tillgängliga, att det är rent och snyggt på arbetsytorna, att man under lagandets gång ser till att hålla det städat samt att man när maten ska paketeras och frysas in ser till att märka plastpåsen/lådan med innehåll och gärna datum.
  • Ha torra och frysta basvaror som kryddor, oljor, såser, legymer, ris, gryn, mjöler och bär hemma.
  • Köp ett gäng silikon-/plastformar i olika storlekar. De går sedan att fylla med soppor, röror, wokar och liknande till de mindre magarna. Med frysta miniportioner har du hemlagad mat som är precis lika smidig att ta med eller äta hemma som barnmatsburkar!
  • Välj gärna att göra storkok på vattenrika rätter (d.v.s. grytor, wokar, soppor och såser då de klarar upptiningen bättre) och sådant som är enkelt att portionera ut (som köttbullar, biffar, gratänger eller pajer).

Extratips som kanske kan verka lite överkurs, men som är både klimatsmart och nyttigt: Gör dina egna buljonger! Köpebuljong, såser och kryddblandningar brukar mestadels bestå av salt och e-ämnen, så varför inte ta vara på det du ändå skulle slänga? Du kan börja lite lätt med att frysa in vattnet du kokade sparrisen i och ha i det i grönsakssoppan nästa vecka, så tar du vara på de näringsämnen som läckt ut i vattnet och ger kanske lite extra smak. Buljonger kan man göra hur goda (och avancerade) som helst: testa att ugnsbaka benen av den fileade kycklingen och sedan koka det med lite grönsaker!

Emma Lindahl, kostrådgivare

Kvällshungrig

Snart är Helmer 7 månader och vi har ännu inte stött på något han inte gillar. Han tycks gilla det mesta, men det är ju verkligen inte någon garanti för att det fortsätter så. Det kan dessutom ändras fort, så vi kör vidare på samma sätt som innan.

Vi har upptäckt att det uppstår en viss frustration när vi alla äter ihop, speciellt vid middagen. Han vill till varje pris ha min tallrik! Inte för att ta maten som ligger på utan för att spexa med den. Jag tänkte först att han kanske ville äta från min tallrik samtidigt som mig, men så var det inte heller. Spelar ingen roll om han får en egen tallrik. Jag är inte riktigt säker på vad specifikt det är han vill, de små och deras fixa idéer, så jag får luska vidare i detta. Han äter inte på tallrik än, vi serverar rätt på bordet. Så det kan helt enkelt vara så att han är intresserad av något han så sällan ser, alternativt att jag grejar med tallriken, då måste den vara väldigt festlig! Vem vet?

En annan upptäckt är att han är hiskeligt vrålhungrig på kvällen. Jag försöker alltid se till så han äter varannan till var tredje timma, speciellt på eftermiddagen, men hur nära middagstiden han än äter är han helt otroligt hungrig runt 17-snåret. Vill minnas att Vilmer var likadan. Äter de upp sig för natten tro?

Hur ska vi äta?

Hur ska vi äta? Den frågan är lätt att svara på när man pratar om barn: enligt BLW. En av mina favoritförfattare som skriver om mat och hälsa, Michael Pollan, har tillbringat en stor del av sin karriär med att studera matkulturer över hela världen och har kondenserat mattraditionernas visdom till sju ord: ”Eat food. Mostly plants. Not too much”.  Det här inlägget kommer att handla om just det, hur man enligt tradition äter gott och hälsosamt och hur det går hand i hand med BLW. För visst är det så, att något så simpelt som vad och hur man ska äta, idag har blivit en ständigt föränderlig vetenskap som få vet hur de ska förhålla sig till. Som förälder har man ju ansvaret inte bara för att ens barn frodas och mår bra för dagen: man lägger ju grunden för hela barnets framtida matvanor under de här första åren! Det är klart att man känner press redan där och om man dessutom tar med i beräkningen alla goda råd man får av släkt, vänner, Livsmedelsverket och inte minst industrin så är det inte konstigt att många står helt handfallna.

Anledningen till att jag förespråkar BLW är för att jag tycker om att det är mer av en filosofi än en metod, att det är intuitivt och att man genom att ge barn hel mat per automatik sätter dem på rätt spår. För sedan vi började försöka dela upp mat i deras beståndsdelar har den ena framstående forskaren efter den andra stolt deklarerat att nu - NU! - har vi äntligen svaret på hur vi egentligen ska äta! Och lika dumt som vi idag tycker att 1800-talets modersmjölksersättning var, som saknade både vitaminer och mineraler och som ledde till att barnen dog av bristsjukdomar, lika löjligt kommer man nog i framtiden tycka att 2010-talet och nutritionismens hälsopåståenden var. Det hela västvärlden har gjort de senaste två generationerna när vi lyssnat på förståsigpåare är att ingå i världens största experiment med resultatet att vi för första gången i modern tid har kortare förväntad livslängd än våra föräldrar.

Så om vi inte ska lita på dem som tittat på maten i mikroskop, vem ska vi då ta råd av? Antingen kan man gå den enkla vägen och göra som man alltid gjort, d.v.s. låta traditionen avgöra. Ju fler personer som har testat en maträtt eller ett sätt att äta och mått bra av det, och under ju längre tid de gjort det, desto större är sannolikheten att maten är bra för oss. Att följa mattraditionen har funkat så länge det har funnits människor, av den enkla anledningen att vi rent fysiologiskt är samma människor nu som för tusen år sedan.

IMAGE_4578

Den andra metoden för att avgöra vad vi behöver äta är lite mer handgriplig och går ut på att titta på vad det är för kropp som ska ta hand om maten. Vi börjar med den första delen av Michael Pollans sju visdomsord: ”Ät mat”. Ganska enkelt egentligen, men idag har vi även valet att äta industriprocessade matliknande produkter. Inte minst för småbarn finns en hel uppsjö av olika produkter i pulverform, i färgglada plastpåsar, tetrapack och glasburkar. Men en första anblick på ingredienslistan på barnmat avslöjar oftast minst en sak som inte går att få tag i naturen och som därför inte kan klassas som mat. Vi har utvecklats under hundratusentals år för att hantera just det som naturen har att erbjuda, och även om evolutionen till slut kommer att anpassa oss till industriprocessade produkter om vi fortsätter att utsätta oss för dem kommer det inte ske ordentligt på ett antal tusen år. Till dess bör alla som vill må bra hålla sig till mat, alltså råvaror, snarare än produkter.

Så hur ser vår kropp ut? För att det här blogginlägget inte ska bli en bok håller jag mig till början av matspjälkningsprocessen, för bara vår mun är fylld av ledtrådar till vad vi bör äta! Eftersom majoriteten av våra tänder är designade för att tugga snarare än att bita av och vi dessutom, till skillnad från rena köttätare, har saliv som hjälper till att bryta ner kolhydrater, får man anta att det andra rådet från Michael Pollan, ”Mestadels plantor”, stämmer bra. ”Men makaroner är ju gjorda av vete och vete är en planta!” Förvisso, men om vi går tillbaka till tänderna så är det uppenbart att vi ska tugga – och tugga länge! Snabbmakaroner skulle man kunna svälja hela, medan de rötter, nötter och andra växter som vi fått i oss under majoriteten av vår historia kräver en hel del av just tuggande för att man överhuvudtaget ska kunna få ner det. Och det är även där saliven kommer in: så kallade enzymer (mikroskopiska saxar) ”klipper sönder” kolhydraterna på mikronivå under tiden som käkarna ”mekaniskt” bryter ner dem på makronivå. Båda delarna tar tid, och den tiden har man om man exempelvis äter en rå morot.
Men om man ändå väljer matliknande produkter snarare än mat, vad händer då med tänderna? Som bland annat Ann Fernholm skriver om i sin bok ”Smakäventyret” är det bara folk med västerländsk diet som får problem med tänderna och käkarna. Problem som hål i tänderna, eller underutvecklade underkäkar som gör att tänderna behöver korrigeras med tandställning, fanns inte på stenåldern och dessa problem är inte heller vanliga i de samhällen som ännu inte gått över till västvärldens diet. Att barn får vänja sig vid riktig mat, att låta dem lära sig tugga och hantera hård mat redan från början är A och O för en bra (tand)hälsa!

Den sista delen av rådet, ”Inte för mycket”, är det nog få små barn – varken BLW:ade eller purématade - som behöver oroa sig för. Däremot är det uppenbarligen ett problem för många äldre barn, tonåringar och framför allt vuxna, och här tror jag verkligen att man kan underlätta för resten av livet genom att just välja BLW för sitt barn. Det finns två anledningar till detta: för det första får barnet lära sig att lyssna till sina egna hunger- och mättnadskänslor om man låter barnet själv avgöra hur mycket hen ska äta istället för att tvingas i en sista sked för mamma. För det andra är det mer naturligt att hela familjen sitter samlad för att äta om alla äter samma sak och om inte en i familjen måste lägga tid på att mata barnet. Om barnet får ta del av den sociala delen av måltiden kommer det naturligt att lära sig om ätandets när (ofta 3-5 gånger om dagen), vad (det som man alltid har ätit i deras familj, så klart!) och hur (långsamt så man hinner tugga och prata, ihop med andra så man har någon att prata med och bara så pass mycket så att det räcker till alla).

Ät mat. Mestadels plantor. Inte för mycket. Inget nytt under solen, sägs det, och det stämmer extra bra in på just mat. Erbjud det som alltid har fungerat för tidigare folk, om det så är sälspäck med torkad fisk som de äter på Grönland eller veganmat som man äter i Indien. Barn har i alla tider ätit just det vuxna har ätit och lärt sig älska alltifrån lutfisk till heta indiska grytor. Lita på traditionen, på ditt eget barns förmåga att lära sig hantera mat och visa ditt barn hur det är att vara människa i just er familj genom att låta barnet sitta med er kring lägerelden.

Emma Lindahl, kostrådgivare

Kladda

Något som kommer i hela paketet med BLW är ju att varje måltid innebär kladd. Överallt och ingenstans! I håret, i pannan, mellan tårna, you name it! Det innebär ju också ett efter varje måltid är det ett litet städprojekt som behöver ske. Vaskrensaren och en blomspruta med vatten och lite diskmedel är trogna vänner!

Om jag tittar på Vilmer nu, snart 2 år, i hans matresa är det sällan det hamnar på ställen där det inte skall. Om han inte lägger det där själv då vill säga. Han har en förkärlek av att kasta ner maten på golvet när han är färdig. Nåja. Det går över det också!

Presentation av kostrådgivare Emma Lindahl

Hej allihopa!

I det här första inlägget tänkte jag bara presentera mig: Jag heter Emma Lindahl och är mamma till Petrea (född mars 2014) och väntar hennes syskon till slutet av februari. Utöver mina personliga erfarenheter av BLW är jag också kostrådgivare.

Jag har alltid varit barnkär och ville också bli förälder långt innan det blev av, så jag hann läsa på en hel del innan jag fick en försökskanin att testa alla mina mer eller mindre udda idéer på. Som många andra fastade jag i min egen verklighet och det var först när en mamma i mammagruppen jag gick i frågade om det var okej att ge hennes 6-månaders avokado som det slog mig att det här med mat och barn inte var så självklart som det hade varit för oss. Där och då såddes ett frö om att jag ville samla och dela med mig av min personliga erfarenhet av både hälsa och ohälsa, mitt livslånga kulinariska intresse och allt vad småbarnslivet har lärt mig. Så nu har jag som sagt utbildat mig till kostrådgivare och hoppas kunna hjälpa andra att hitta sin balans, och där spelar en bra kost en viktig roll. Vad gäller just BLW anser jag att även om det finns många fördelar med ”hard core”-BLW så är det ändå fantastiskt om man vågar prova bara litegrann.

Vi körde BLW från början med Petrea och ämnar också göra samma sak med nummer två, något ni naturligtvis kommer få ta del av framåt sommaren. Petreas matresa har gått smärtfritt och om hennes stora aptit inte är tack vare BLW så har den i alla fall belysts av det. Vi började, tvärtemot strikt BLW, med att låta Petrea slicka/suga på mat annat långt innan 6-månadersdagen eftersom hon var intresserad av mat tidigt och stoppade allt annat i munnen ändå. Däremot fick hon ju inte i sig något förrän vi faktiskt började med ”riktig” BLW vid just halvåret. Det tog drygt ett år efter matintroduktionen innan vi helt hade vant av Petrea från amning vid 17½ månader, och om jag inte hade varit gravid hade vi nog fortsatt amma ännu längre. Nästa fas blir nu att se hur BLW kommer att påverka hennes stundande kräsenhet och vi tror att vi i alla fall har givit henne den bästa förutsättningen för att även de här kommande åren ska bli matglada.

Jag har min officiella Youtubekanal, tar gärna kunder via Skype och ”live” samt föreläser i Stockholm om bland annat BLW. Jag har även en privat blogg på MlleMidanah.wordpress.com och tycker att det ska bli fantastiskt kul att få blogga här också!

Emma Lindahl, mamma och kostrådgivare

Smaka på allt

Just nu är vi i stadiet där jag erbjuder allt. Allt får klämmas, kännas och smakas på. Jag försöker samtidigt läsa på mer och mer om vad som kan vara mindre bra att erbjuda och vad som kan vara bättre att erbjuda. Vi försöker göra medvetna val och försöker hålla oss uppdaterade kring allt som har med mat att göra.

Vi, vi säger jag när det egentligen är min partner som lagar all mat, lagar allt som oftast all mat från grunden. En salig blandning mellan vegetariskt, lite kött och ibland blir det köpemat. Allt med måtta! Maten vi äter blev sju resor bättre när Vilmer väl började äta vanlig mat. Det blev lite mer tanke bakom då, så att säga. Och mat från grunden är ju faktiskt mycket godare!

Jag försöker just nu lägga om tankarna kring frukostmat. Jag är så fast i det traditionella svenska frukostbordet som tex gröt, smörgås, yoghurt osv. Vilmer har sedan start älskat havregrynsgröt. Han äter det fortfarande varje morgon(!) med olika toppings. Helmer tycks tycka gröt är rätt så smarrigt han också, men att hantera laddade skedar går upp och ned, ibland bokstavligt talat. Grötpinnar funkar rätt bra däremot. Gröt är ju absolut inget måste, men som sagt, jag är så inrutad i gröt-frukost! Behöver komma därifrån känner jag.

Har ni några käcka frukosttips?

Första inlägget av vår nya bloggare AlexSandra!

Kul att få vara med här! Jag tänkte att jag börjar med ett presentationsinlägg och berättar om hur vi hamnade i BLW-svängen. AlexSandra heter jag och är förälder till Vilmer, 2 år i februari, och Helmer som nyss blev 6 månader. När jag var gravid med Vilmer läste jag allt jag kunde komma över och däribland fanns texter om BLW. Det lät ju helt fantastiskt! Det här skall vi tillämpa, tänkte jag! Sedan när vi väl stod vid matintroduktion tog rädslan över och jag började skedmata. Det var inte förrän runt 7-8 månader som jag gav över rodret till Vilmer. Han löste det galant och nu i efterhand förstår jag att han hade löst det lika bra om han hade fått börja själv från början likaså. Nu är vi precis i början på Helmers BLW-resa och det är så fantastiskt kul! Helmer fick från start äta själv, han började redan runt 5 månader med gurkstavar på grund av att han var arg som ett bi vid varje matsituation när alla andra satt och åt och inte han! Framförallt när han såg Vilmer äta. Storebror. Idolen! Jag tror absolut att Helmers intresse för mat har mycket med Vilmer att göra. Vilmer är oerhört matglad och äter med god aptit och jag ser att Helmer tar efter. Allt som ännu serveras har mumsats på. Skall bli spännande att se hur allt utvecklar sig!

Vilmer och Helmer

Chokladbollar

  
Kombinationen att älska chokladbollar och att vilja leva utan (raffinerat) socker främjar verkligen kreativitet. Lägg till att ha ett litet barn som vill ha allt en själv äter, då blir det verkligen kul. Vanligtvis brukar nog folk göra rawfood-chokladbollar med dadlar, eftersom det fungerar så bra som sötning och har en bra konsistens för att baka. Plus att somliga förmodligen gillar smaken. Jag föredrar att göra mina chokladbollar med ekologiska torkade aprikoser, dels för att jag inte gillar dadlar och dels för att aprikoser har ett bättre näringsvärde (framförallt järn). Här är mitt recept! Kaffet är valfritt, lite vatten går lika bra. Och kokosolja kan en ju ha i om en vill, men jag föredrar utan. 

Chokladbollar ?Ca 20-25 st 

ca 200g torkade ekologiska aprikoser 

(2dl kallt starkt bryggkaffe) 

1,5dl valnötter 

0,5dl hasselnötter/cashewnötter/pumpakärnor/andra nötter of choice

2dl glutenfria havregryn 

2msk chiafrön

2msk skalade sesamfrön 

2msk kokosflingor 

2msk kakaobitar ekologiska 

0,5dl kakaopulver 

1msk vaniljpulver 

1) Mixa nötterna grovt (alt finhacka för hand) och häll över i en bunke. Blanda sedan ner nötterna med resten av det torra, dvs havregryn, chiafrön, sesamfrön, kakaobitar, kakaopulver och vaniljpulver bland nötterna. 

2) Mixa aprikoser och kokosflingor med ca 1dl kaffe. Tänk att konsistensen ska bli typ smörets motsvarighet, kladdigt. 

3) Blanda det blöta med det torra.

4) Blanda ner resterande del kallt kaffe för att få rätt konsistens, smeten ska vara klibbig men fast. Önskas fin konsistens på bollarna: mixa allt igen i några sekunder. 

5) Rulla i kokosflingor 

6) Låt dom gärna sätta sig några timmar i kyl 

Pin It on Pinterest

Dela